För några hundra år sedan fanns i Töfsala två bröder Erkki och Matti som tyckte om varandra. Den här broderskärleken gick i arv till deras barn. Brodern Erkki hade en son som hette Heikki (Henrik) och den andra brodern Matti hade en dotter som hette Liisa (Lisa). Henrik och Lisa var alltså kusiner. Henrik var ståtlig och alla flickor blev kära i honom. Lisa var vacker och alla pojkar blev kära i henne och de andra flickorna i byn var naturligtvis avundsjuka.
Lisa och Henrik hade alltid lekt tillsammans då de var små, men en dag märkte de att de var djupt förälskade i varandra. Föräldrarna såg det och försökte skilja dem åt. Henrik sändes till Iniö för att fiska strömming medan Lisa arbetade med att vakta får. Men kärleken växte och växte. I byn fanns också Georg, som hade friat till Lisa och väntade på svar. Men Georg fick avslag på sitt frieri av Lisa. Lisa berättade åt sina föräldrar att hon älskar Henrik och att om hon inte får honom, vill hon inte heller ha någon annan. Hon trodde att Gud är nådig och att i den heliga bibeln inte fanns något som kunde hindra ett äktenskap mellan de förälskade ungdomarna. Men på den tiden fanns en lag som förbjöd äktenskap mellan kusiner med dödsdom som straff.
Henrik och Lisa kom överens om att skriva ett brev till kungen. De visste att kungen var god och nådig och de hoppades att kungen skulle få brevet i sina egna händer. Henrik som kunde litet svenska skrev brevet på svenska för man visste att finska språket inte värderades så högt.
Brevet sändes i väg med postbåt till Åland och vidare via Eckerö och Grisslehamn till kungen i Stockholm.
De väntade och väntade på svar. När svaret äntligen kom var det nekande. Henrik och Lisa hade fått avslag på sin anhållan om att få gifta sig. Rådsherrarna i Stockholm hade läst brevet och då de fann flera språkfel i brevet kom de överens om att inte ge brevet åt kungen. Rådsherrarna svarade själva och bestämde att lagen där det förerskrivs att kusiner inte får gifta sig med varandra, måste följas.
Vi kan föreställa oss vilket hårt slag det var för det förälskade paret. De fick aldrig veta att kungen inte fick deras brev. Men deras kärlek minskade inte. Kärleken bara ökade och blev allt mer brännande. De gick till prästen för att bikta sig, men prästen sade också att de skulle undvika varandra och försöka glömma den gudlösa kärleken. Men de unga tänkte att det som Gud förenat kan inte skiljas av människor.
Kärleken försvagades inte, den blev bara mera innerlig och djupare.
Nästa vinter märkte Lisa att hon väntade barn. Byborna lade också märke till det, men de brydde sig inte om det. Men när Georg, den övergivna friaren, fick veta det tändes hans hämndbegär och meddelade kronolänsmannen. När Lisa hade fött sitt barn bekände Henrik och Lisa att de var föräldrar till barnet och att Guds höga väsen hade försatt dem i detta tillstånd.
Henrik och Lisa blev instämda till tinget. Domaren var en ung man som gärna hade velat rädda det unga paret, men han var tvungen att följa lagen. Båda dömdes att dö, men det var möjligt att söka ändring i beslutet. Men barnet måste mista sitt liv, och över det beslutet kunde man inte söka ändring. Då sade Henrik och Lisa att om vårt lilla barn måste lista livet vill vi inte leva i en sådan värld.
Vädret på avrättningsdagen var mulet och det var mörkt. Det hade kommit mycket människor till avrättningsplatsen, bland dem fanns också Georg. Då han såg Lisa och Henrik gå till avrättningsplatsen blev han förskräckt och ångrade sitt tilltag.
Lisa och Henrik var klädda i festkläder. Man sjöng en psalm om Gud som är kärlekens källa, varefter de kysste varandra. Först avrättades
Henrik och Lisa måste titta på. Sedan brändes Lisa på bål. Barnet dränktes i hett vatten. Några år senare tog Georg sitt liv.
Ännu flera hundra år senare samlades de unga från Töfsala på detta berg och prydde berget med blommor och kransar. Förlovade par
kallade sina vänner hit för att prisa den trofasta stora kärleken, som vinner över alla människors intriger.
Uppdaterad 02.05.2009
Tack för ditt
besök som var nr.
Enligt några muntliga källor lär karossbeteckningarna Airisto för
karosser med avrundande fönster
och Aura för raka fönster ha förekommit redan 1960- 1968.
Enligt andra källor användes dessa
typbeteckningar först från år 1969. Kan du bekräfta dessa uppgifter vänligen kontakta bosse.ahnas(at)aland.net eller per. tel. 0400
537131.