Even i cry
Jag hängde sorgen på att skära mig. Jag kunde inte fatta.. fast det var 3 veckor sedan han försvann.. och jag vet inte hur jag ska fortsätta.! Bill var lika deppig som jag. Han stod inte ut, det var som om halva själen gått bort. Han var verkligen ena halvan av mig. Men Bill, hur han hade det.. Ofta grät jag för jag saknade honom. Men ibland för hur mycket Bill måste sakna honom. Jag grät, grät och grät, för oss, för dom, för honom. Allt var bra med honom, han var den bästa kille man kunde ha. Han var sexig han var cool, snygg, söt, smart, han brydde sig alltid. Allt man kunde tänka sig. Han var verkligen allt och jag saknade honom så. Han var den bästa jag någonsin träffat under hela mitt helvetes liv. Han väckte min själ till liv.. Men nu är glöden liten och svag och hoppet är inte stort. Jag drar rakbladet längst handleden, det svider, skär och gör ont. Det jag vill. Själen ska få lida för att jag bara inte kan sluta tänka på honom. Jag älskade honom fortfarande. Jag älskade honom så..!
Jag la rakbladet i fickan när det knackade på dörren till mitt rum.
- Jag..? frågade jag lamt och deppat.
Bill kom in. Han hade gråtit, det syntes klart. Hans kinder var blöta och ögonen var rödkantade. Han satte sig bredvid mig i sängen och gav mig en sorgsen blick. Jag bara kollade på honom.
- Han.. Jag.. Jag kan inte komma över det.. sa Bill och brast ut i gråt. Jag lade armarna om honom och tröstade, försökte i alla fall. Det var inte lätt när tårarna rann ner för mina kinder också. Dom forsade. Varje gång jag tänkte på honom kunde jag inte låta bli att fälla tunga salta tårar.
- Tom.. var mitt allt.. snörvlade Bill. Jag nickade om strök handen på hans rygg. Tom var verkligen underbar.. han hade allt liksom.. och nu var han bara borta. Jag mindes fortfarande dagen han gick bort från oss…
Jag var på väg hem från en vanlig skoldag.. Jag såg att Bill cyklade hem, men Tom hade gått till skolan den morgonen så han började gå hem. Jag hade cykel och cyklade ikapp Tom som gick en bit framför mig. Jag frågade om han ville ha skjuts men han skulle gå. Jag frågade flera gånger om han var säker att han skulle gå ända hem.. Men han sa bara bestämt att han skulle gå. Så jag cyklade en bit från honom. Så jag låg före. Efter en stund sprang han ifatt mig och sa att han skulle ta en annan väg hem. Han skulle genom stan och vara med några kompisar sa han. Jag lämnade honom och cyklade hem. Jag bodde med Tom och Bill och Simone. Mina föräldrar dog när jag var 4, i en flyg olycka. Men…
Telefonen rang och Simone var jätte orolig för Tom. Hon grät och jag började gråta… Tom och jag var ihop då och vi älskade verkligen varandra! Simone ringde poliser som sökte i stan efter honom. Efter en stund hittade dom en död kropp dumpad i en gränd.. Dom pratade med folk runt omkring som vart på stan och kanske sett något. Det tog länge innan dom hittade rätt person att prata med Det var en kille i vår ålder. Han berättade att han sett en kille i dreads och stora byxor gå på gatan, alltså Tom. Killen berättade att Tom stannade framför en man och så släpade.. riktigt släpade mannen Tom in till en gränd. Han tänkte ringa polisen men hade ingen telefon och visste inte om det var seriöst eller bara ”far och son” gräl.
Polisen hade hittat spår av grov misshandel på Toms kropp. Han hade också blivit sparkad i huvudet och algen av något tungt. Ingen visste var eller vem mördaren var. Polisen letar fortfarande efter en kraftig man med möjligtvis glasögon och mustasch. När Simone fått höra att hennes älskade son var borta för alltid.. så brast hon ut i stor gråt.. Hon dränkte sorgerna genom att spy och gråta varje kväll. Hon gråter fortfarande hela tiden. Jag saknade honom så mycket…
Jag drog handen över Bills hår och Bill hade lugnat sig lite nu. Vi satt och pratade om Tom och uttryckte känslor och tårar föll mest hela tiden. Efter någon timme sa Bill att vi kunde gå ut och prata. Jag fattade inte varför.. Men jag följde med honom ner och så gick vi ut. Vi höll varandras hand och gick tätt. Bara för tröst och vi var ju vänner.. Jag älskade Bill också.. såklart.. fast lite mer som en bror eller något och jag vet inte om jag skulle klara av någon ny på ett bra tag nu.
- Tom.. Jag älskade honom så mycket ju..! Han var verkligen allt, sa jag till Bill som gick tätt bredvid mig.
- Jag saknar honom jätte mycket jag med.. Jag har inte kommit över det och är inte säker på om jag kommer göra det.. sa Bill och snörvlade till lite.
Jag lade min ena hand på hans axel och så gick vi längst parken och ner till en liten sjö som låg i ändan av parken.
- Det är fint här.. sa jag och försökte le.
Bill bara nickade. Vi satte oss på en halvmurken bänk. Mögel växte på ryggstödet så vi lutade oss inte helt bakåt. Bill suckade många gånger under tystnaden. Eller.. helt tyst var det ju inte.. inte hela tiden. Många gånger sprang folk förbi både med hundar och cyklar. Bill tittade bara ut över sjön, han satt stelt och glodde rakt ut över sjön. Han var väldigt söt i sin tajte kappa.. Den svarta fina. Jag nästan log, bara nästan..
Bill snörvlade till ibland.. Han hade blivit förkyld, det var kallt ute den här tiden. Hans näsa var röd och jag ville skratta.. Jag ville skratta och le, men innerst inne grät jag, jag grät hela tiden.. vad som än hände bara grät jag inombords.
- Vill du ha något att dricka? Frågade jag kyligt. En kiosk låg i närheten och jag behövde något varmt att dricka nu.
- Okej.. sa Bill utan att vände på huvudet. Jag lade drog handen över hans kind och så gick jag mot kiosken. Många tankar flög i huvudet på mig hela tiden. Bland annat Bill, Simone och mig och Tom..
Jag huttrade och en kall tår rann ner för kinden. Jag torkade bort tårarna och fortsatte gå uppför gruset. Vinden drog tag i papper och löv som låg på marken. Trädkronorna vajade och vinden tjöt.
- Hej.. Två choklad tack, sa jag åt mannen som stod i kiosken.
Han hade dreads.. läskigt lik Tom..
Han hade en stor t- tröja som var röd och så stod det ” Pop life” på den. Byxorna såg man inte men han var läskigt lik Tom med kläder och sånt.
Han stod med ryggen till och fixade chokladen till mig och Bill.
- Känner du till om Kaulitz? Frågade jag efter en stund.
- Tom?.. Kaulitz? Nja.. jo, svarade han utan att vände sig från den han gjorde.
- Han gick i min klass i 4:an, Vi var bästa kompisar.. Men nu är vi inte det längre.. Jag vet inte vart han är och jag tror inte jag vill veta. Vi bråkade före jag flyttade till en annan skola. Jag har inte sett till han sen dess.. sa mannen och det lät nästan som om han snyftade lite då och då, men det kanske bara var inbillningar. Men när han vände sig om så säg jag hans rödkantade ögon.
- Vi var som bröder han och jag.. fortsatte han.
- Vi var alltid med varann och nu så vet jag inte var han är.. Föresten varför undrar du..? frågade han manat.
- Jag.. Han är.. död, snyftade jag fram.
Jag kollade upp på mannen. Hans ögon fylldes med tårar.
- Är.. han verkligen.. död? Frågade han skakigt. Han nästan skakade och grät gjorde han. Tårarna bara sprutade. Jag försökte lugna honom.. Tårarna började rinna för mina kinder också. Till sist stod jag inte ut. Jag la en femma framför mig på ”disken” och så tog jag chokladen och sprang därifrån. Jag sprang ner för gruset som smattrade under fötterna på mig. Bill var inte kvar när jag kom. Jag undrade först och jag verkligen tagit rätt bänk men jag var säker på att det var det när jag såg en stor sten som stått där förut. Jag mindes att stenen var där när Bill och jag satt där. Men var va Bill?? Snyftande.. gråtande vad som helst, jag sprang runt i parken och sökte honom. Men jag kunde inte hitta honom. Ingen stans, han var borta. Jag fantiserade det värsta.. Jag halade ner vid en stor ek och grät.. och grät.
Forts. Följer