Tom..Nej

Bill:

Hjärtat bankade hårt, svetten rann ner för pannan. Publiken jublade och skrek. Vi hade just spelat klart inför miljoner människor, de flesta grät också..

Jag kollade grabbarna att allt vart okej innan vi gick in bakom scen. Dom var klara och okej så vi gick. Utanför ropade fortfarande tonårstjejerna, dom skrek och det skar i öronen.

- Vi måste fort iväg Bill..! Ni ska spela klockan 6 ikväll på Irland, sa några okända gubbar och skyndade på mig hela tiden. Jag stönade och packade mina saker jag hade bakom scenen. Jag kände väldigt stor press just nu. Fansen var ett stort stöd men ändå en stor press. Jag röjde undan en tidning och min mössa som låg på bordet. Jag tog några djupa andetag och satte mig i Limon. Jag kände min egen puls slå fort. Hjärtat hoppade tungt runt och svettpärlorna rann ner för jämnan.

- Mår du bra Bill? Frågade Tom lugnt. Han lät avkopplad och inte det minsta stressad..

- Jojo… Jag mår fint.. ljög jag mitt i ansiktet på honom. Tom gav mig en underlig blick sedan såg han ut mot gatan. Jag anades djupt och såg ut. Regndroppar smattrade mot fönstret. Allt kändes grått och tungt. Plötsligt slog en huvudvärk till i skallen. Det vart snurrigt och jag kände mig tung och trött. Jag slöt mina ögon och gnuggade händerna i ögonen.

- Mår du verkligen bra? upprepade Tom.

Nu mådde jag rejält illa och det kändes som om någon åt mig in ifrån. Jag knep ögonen och lade händerna över magen. Ett svagt rop från mig fick Limon att stanna och Saki fick komma bak och kolla mig. Han klämde mig på magen och det fick mig bara till ett högre skrik. Det värkte så, som om något åt på mig. Jag höjde knäna till hakan och höll om dom hårt. Jag låg och krälade mig i sätet när tusentals fans väntade på mig. 

- Jag får ringa en ambulans..! hörde jag Saki säga. Jag öppnade ögonen och svagt såg jag hur Tom oroligt vände sig hit och dit framför mig.

En ambulans kom efter några minuter när jag legat där på sätet och skakat av rädsla och köld. Jag hatade sjukhus, det var min skräck. Det var så rent äckligt där. Vitt och läskigt.

- Jag vill inte.. inte dit.. pep jag i Toms örs. Han kramade om mig och tog min hand när dom körde upp mig i ambulansen på en bår. Jag blundade hela vägen till sjukhuset. Jag bara hörde hur folk frågade en massa jag inte kunde svara på. Jag fick inte ur mig något alls. Jag försökte flera gånger öppna munnen, men varje gång knöt det sig i magen och orden förvandlades till skrik och rop av smärta.

- Lugna dig Bill..! Ta det lugnt.. hörde jag röster säga flera gånger.

Men jag kunde inte sluta skrika, jag kunde inte sluta känna av klumpen i magen som blev större, det som åt av mig. Det gnagande i magen och gjorde så ont och jag tjöt till nästan hela tiden. Jag kände hur folk rörde sig runt mig, hur dom lyfte grejor och plötsligt fick jag något över munnen. Det måste vara söv medel. Jag somnade kort därpå.

Tom:

Hjärtat hoppade vilt när jag satte mig i bilen. Bill såg blek och klen ut redan när han nekade min fråga första gången. Jag såg på honom att något var fel och så blev det så här. Jag lade gasen i botten och körde iväg i 150. Jag satt spänt och körde fram i regnet. Vinrutetorkarna gick för fullt och det ända man såg var regndroppar som smattrade mot rutan och svaga ljus av lyktor, men jag körde så fort jag kunde ändå. Jag oroade mig för Bill. Han var nästan allt jag hade nu. Och om något hände honom så skulle jag inte kunde leva som jag gör nu, aldrig utan Bill. Jag tvärstannade framför dörrarna och hoppade ut bilen. Allt jag tänkte på nu var Bill. Jag kände klumpen i magen växa när jag sprang längst korridorer och dörrar. Vilt letade jag runt efter Bill. Jag sprang upp för flera trappor för att hitta Bill.  En sköterska stoppade mig i korridoren på våning 9 och såg på mig, hon sa inget, bara gav mig en underlig blick. Hon var rätt snygg!.. Men nu skulle jag leta reda på Bill. Jag log snabbt men slet mig från hennes hand och gick ifrån henne.

- Väänta! Hörde jag hennes röst ropa.

Jag ryste till när jag hörde hennes röst, så fin. Jag vände mig om i mina steg och gick fram mot henne, jag såg att hon ville, det såg jag bara på henne. Jag ställde mig framför henne och såg ner på henne. Jag såg mig åt sidorna av korridoren, ingen där.. Bara vi två. Jag tryckte upp henne mot väggen och kysste henne på läpparna. Hon hade fylliga läppar och en smak av mint i munnen. Hon släppte sina böcker och anteckningar. Jag tänkte bara på henne och kyssen.Det jag inte tänkte på var Bill. Helt bortglömd. Där stod jag och hånglade med någon tjej. Plötsligt i allt hångel så började hon klä av sig rocken och tryckte in mig i något litet rum. Liknade en skrubb av något slag, hinkar, en sliten mopp och tvättmedel. Hon knuffade in mig i väggen så det nästan kändes.. Hon slet av sig sin tröja. Nu kändes det inte lika bra som när vi hånglade. Det var något som var fel. Jag backade mot dörren när hon försökte dra tröjan av mig. Jag såg bara förvirrat ner på henne.

- Nej.. Nej det här  är inte rätt… sa jag kvavt och backade ut genom dörren. Hon såg moloket upp på mig. Jag såg ner i golvet och kände mig dum när jag började springa därifrån. Jag sprang så långt jag kunde därifrån, tills det tog stopp. Jag kom bara fram till en röd dörr. Jag chansade och tog tag om handtaget med min hand. Jag vred ner handtaget och öppnade dörren. När jag öppnade så såg jag bara en säng, en tom säng. En gammal sköterska stod vid sängen och bäddade. Det luktade illa, väldigt illa. Det luktade gammalt lik eller nåt.

- Var är Bill..? frågade jag svagt för att inte skrämma henne.

- Han är död.. sa hon okänsligt och plockade undan några kuddar i en kärra.

Hjärtat stelnade till, tårarna trängde fram i ögonen.

- D… död? Stammade jag fram.

- Ja, han dog för inte alls länge sen, sa den gamla tanten.

Jag skakade av rädsla. Hela kroppen skakade. Jag sjönk ner för dörren och den small fast. Sakta sänkte jag huvudet ner i knäna och tårarna strömmade ner för mina torra kinder. Jag hörde sköterskan hosta till och jag såg upp på henne, hon stod framför mig och ville ut. Jag kröp, som ett små barn en bit ifrån dörren och hasade mig ner i knäna igen. Hjärtat var delat, jag kände mig sjuk. Väldigt sjuk. Jag grät.. Hade jag stått och hånglat när Bill dog? Tanken skrämde mig och jag kunde inte beskriva hur dum jag kände mig. Kall vind fläktade på mig där jag satt och sörjde. Jag såg upp på ett fönster och hasade mig upp från väggen. Jag klamrade mig upp i fönstret  och såg ner, bara för Bill. För Bills skull skulle jag göra det. Det var långt ner och  marken under mig var utav asfalt. Svart, hård asfalt. Hjärtat dunkade hårt. Jag blundade en kort sekund för att minnas Bill…

Bill:

Äntligen kände jag mig bra, stressen var som bortblåst. Jag visste inte vad eller hur men läkarna hade gjort ett under. Jag måste bara stanna här ett tag till för att vila. Men var va Tom egentligen? Hade han inte brytt sig om att komma efter mig? Nej.. Det var inte likt honom. Sköterskan som sköt på min rullstol frågade vart jag ville efter att jag fått en coca cola. Jag slörpte ur det sista ur burken och så gäspade jag stort.

- Var är Tom? frågade jag undrande och såg upp på sköterskan.

- Jag ska fråga dom andra ifall dom sett någon Tom.

- Okej.. Han har dreads och stor tröja och påsiga byxor! Informerade jag innan ho gick. Jag fick sitta kvar en kort stund ensam. Nu saknade jag Tom, han skulle nog bli glad att se att jag mår bra igen. Sköterskan kom tillbaks och såg moloket ner på mig. Jag såg bara undrande upp på henne.

- Vad är det?.. Har det hänt något med Tom?? frågade jag av hysterisk oro i hjärtat.

- Nej.. nej! Men en av sköterskorna har kysst honom.. sa hon kallt.

Jag suckade och drog ett djupt andetag.

- Det är likt honom.. sa jag med en lätt suck.

Hon bara nickade och sedan körde hon mig mot dörren.

- Vi går ut efter en nypa luft.. sa hon och log.

Jag log svagt och njöt när jag kom ut. Den rena luften vällde in i lungorna. Det hade slutat regna och solen var på väg. Hon svängde mig ut på en asfalts väg och så körde hon mig framåt. Jag njöt när solstrålarna träffade mig i ansiktet. Jag kunde inte låta bli att le.

- Åh Herregud!  Vem är det där!? Sa sköterskan plötsligt avslaget. Hon stannade mig och pekade upp mot ett fönster..

Först såg jag inte var hon pekade men sen såg jag…

- Tom.. Nej…. Viskade jag svagt. Jag visste att jag inte kunde skrika efter honom. Han skulle inte höra min hesa röst.

- Är det Tom? frågade hon och jag kunde höra hur hårt hon svalde ner en stor klump i halsen. Jag nickade svagt och kände tårar tränga fram.

Tom:

Jag såg mig ner över asfalten. Jag tar beslutet om att göra det för Bill. Jag biter hårt ihop och lägger handen på hjärtat och viskar:

- Jag älskar dig och kommer alltid att göra Bill..

Jag håller handen hårt mot bröstkorgen och så sväljer jag en klump i halsen. Sedan knuffar jag mig bara från fönsterbrädet och faller ner. Jag öppnar ögonen och ser hur fort jag faller. Där nere ser jag någon liten figur. Vinden slår mot mig när jag faller så det är svårt att se vem. Men när jag ser.. Slår en knut fast halsen. Bill.. Bill sitter livs levande i en rullstol. Hans svarta rufsiga kalufs vajar i vinden, det är det sista jag ser av honom sen faller jag ner, ner mot marken. Jag känner hur jag slår i och tappar andan. Blod rinner från alla håll och jag sluter ögonen och det känns som om… jag är.. död.

Bill:

Jag sitter och tuggar på underläppen till lika som sköterskan springer in efter hjälp. Men det är för sent. Jag ser hur Tom lägger handen på hjärtat och faller. Jag vill bara skrika, så högt jag kan. Hjärtat slits i bitar när han tungt faller till marken. Hjärtat värker och svider. Ögonen svider när jag ser hur han lätt studsar mot marken och blod börjar rinna från munnen. Jag ställer mig upp på halv rackliga ben och springer, jag springer mot hans livlösa kropp.

Jag faller ner på knä bredvid min älskade bror och gråter. Tårar strömmar och jag stryker Tom över kinden. Försiktigt lyfter jag hans huvud i min famn och pussar honom lätt på kinden.

- Du vet väl… att du inte får lämna mig.. viskar jag tunt.

- Jag älskar dig ju..! Varför gjorde du såhär? viskade jag i ansiktet på honom.

Efter en kort stund av tårar och skrik kommer läkare springandes från dörrarna. Dom ber mig flytta på mig men jag håller Tom hårt i min famn.. han ska inte dö någon annan stans än i min famn. Läkarna pratar högljutt och försöker flytta på mig. Men jag håller hårt om Tom. Han ska inte dö.. Inte på ett sjukhus.

 Jag kramar om honom hårt och de salta tårarna rinner ner för kinderna. Jag vet inte hur länge jag sitter där och viskar saker i Toms öra och läkarna drar och sliter i mig.

- Bill..! Han kan dö!

- Bill du är inte frisk ännu!

- Bill.. Ska vi rädda din bror?

- Släpp honom nu!...

Alla skrik och rop, det tjänar ingenting till. En läkare tar tag i mina armar och böjer undan dom från Tom. Jag skriker och gråter, jag vill inte lämna honom. Några andra läkare lyfter Tom på någon bår och springer in. Jag skriker åt dom andra att låta mig va. Dom ser stressat på varandra och släpper mina armar. Jag sjunker ner på asfalten och lägger armarna om mig själv. Små tårar rinner ner för kinden och droppar ner på mina händer.

- Bill.. Kom in nu.. säger en läkare och räcker sin hand mot mig. Jag sänker huvudet och skriker åt henne, jag vet knappt vad men jag skriker, bara skriker åt henne.

<<Tillbaka