Rapport från yrkes(re)habiliteringspraktiken vid Hoffnungstaler Anstalten

i Lobetal/Tyskland

Backgrunden till mitt val av Lobetal utanför Berlin som praktikplats

Valet av Lobetal hänför jag till mitt intresse av en professionell arbetsinriktad handledning som kan ges åt en funktionshindrad människa. Hur hjälper man någon att få kontroll över sina handikapp och sitt eget liv? En funktionshindrad människa har ju oftast önskan att på ett kreativt eller produktivt sätt uppfylla sin roll i samhället resp. på arbetsmarknaden. Ett bra organiserat liv med en meningsfull sysselsättning ger ju större chanser till en ökad självständighet.

Via massmedia och Internet fick jag veta om inrättningar i och utanför Berlin vars verksamheter verkade vara banbrytande och väldigt intressanta. Den största nyfikenheten väckte hos mig:

Föreningen Sonnenuhr hade ingen möjlighet att ta emot praktikanter pga. brist på egen vård- och boendeservice. Däremot var jag välkommen i yrkesrehabiliteringsinrättningen ABR i Lobetal där jag praktiserade under tiden 12.03-30.04.2001. Därutöver besökte jag föreningen Sonnenuhr i Berlin med den ovannämnda teatern två gånger, två dagverksamheter för utvecklingsstörda i Lobetal och deras verksamhetschef dr. Dietmar Börnert, konstterapin i Lobetal, vårdyrkesskolan i Lobetal som gästelev samt ett terapi- och sysselsättningscenter för utvecklingsstörda i Zakopane/Polen.

Lobetal - ett centrum för Hoffnungstaler Anstalten är ett samhälle som ligger i ett skogs- och sjörikt område ca 30 km norr om Berlin. Antalet vårdplatser i Lobetal och omnejd uppgår till ca 2200. Anstalterna omfattar:

Därtill kommer: Vårdyrkesskolan, Bonhoeffer Haus - student- och gästhemmet med restaurang och konfrenscenter, en rad idrottsanläggningar, Lobetals egna butiker och ett postkontor.

Hoffnungstalanstalterna är en självständig organisation i förbund med Bethel i Bielefeld (västra Tyskland). HA är medlem i Diakonisches Werk Berlin-Brandenburg och finansieras av delstaten Branderburgs regering. Endast yrkesrehabiliteringsavdelningen ABR får sina medel (per elev enligt remiss) från arbetsförmedlingen och står därmed under ett visst prestationstryck.

HA med sina 900 medarbetare är den största arbetsgivaren i området. Enligt ledningen är behovet av ytterlig personal stort och kommer förhoppningsvis att tillgodoses i takt med forna DDRs ekonomiska återhämtning och ökade anslag från delstatsregeringen.

De skyddade verkstäderna Hoffnungstaler Werkstätten gGmbH , ett systerföretag till HA, är en formell arbetsgivare åt 670 funktionshindrade från Lobetal och omnejd och garanterar på så sätt deras framtida pensioner.

Lobetals tillkomst och utveckling

Den tyska historiens vingslag över Lobetal är mycket kännbara, inte minst pga. närheten till den nygamla tyska huvudstaden Berlin som också är en oändlig fyndgruva för alla kultur-, konst-, arkitektur-, historie-, politik-, och sist men inte minst underhållningsintresserade.

Pastorn Friedrich von Bodelschwingh, den tyska diakonins fader, samme man som sedan 1872 ledde epilepsianstalten i Bethel/Bielefeld, grundade 1905 i Lobetal ett boende åt hemlösa berlinare med samhällelig återanpassning som mål. Det allra första byggnadskomplexet Alt-Lobetal existerar ännu idag och inhyser bl.a. boendeenheter och skapande verksamheter åt utvecklingsstörda.

Lobetal växte successivt och utvecklande olika slags inrättningar för ALLA HJÄLPBEHÖVANDE som princip. Under nazidiktaturen blev dock ett antal judiska läkare och handikappade offer för terrorn. Om detta vittnar en minnessten vid huvudgatan i Lobetal. Man måste emellertid nämna att förintelsen av utvecklingsstörda i Tredje riket var det enda av Hitlers utrotningsprogram som stoppades tack vare internt tyskt motstånd främst från den evangeliska kyrkans sida. Dietrich Bonhoeffer, en motståndspräst och antinazist som omkom i ett koncentrationsläger kort före andra världskrigets slut, hedras i Lobetal genom ett gatunamn och ett konferenscenter med gäst- och studenthem Das Bonhoeffer Haus.

Efter kriget fann många krigsflyktingar och fördrivna från öst skydd i Lobetal. En kyrkogård och en minnestavla vittnar om det. Situationen i den sovjetiska ockupationszonen av Tyskland var eländig, så att många fördrivna, äldre och sjuka inte klarade den svåra tiden.

1949 grundades det kommunistiska DDR vilket påverkade även Hoffnunganstalternas situation. Bethel - den landomfattande tyska takorganisationen med alla sina inrättningar hamnade i Västtyskland. De stränga östtyska reserestriktionerna försvårade Lobetals kontakter med Bethel. Samarbetet forsatte dock tack vare diakonins och kyrkans särsällning. 1950 startade epilepsivården i Lobetal som blev en enklav i den nya diktaturen. Mångsidigt bl.a. finansiellt stöd från västtyska diakonin och Bethel möjligtgjorde en vidareutveckling. Den östtyska staten gjorde sig gärna av med "icke produktiva" handikappade och tålde därför Lobetals verksamheter.

Även vapenvägrare och dissidenter fick skydd i Lobetal. Ännu idag hittar många unga män sin väg in i vårdsektorn genom en civiltjänstgöring i den. DDR-myndigheterna höll förstås ett vakande öga över Lobetal. Inofficiella medarbetare i Statssäkerhetstjänsten slussades in och rapporterade om livet i Bethel. Efter Tysklands återförening avslöjades de och avskedades till en stor del. För många DDR-medborgare var tillträdet till Lobetal ("kapitalismens näste") förbjudet. Detta gällde t ex värnpliktiga eller vissa statliga tjänstemän. En viss form av trakasseri var militärens skjutövningar i en närabelägen skog runt om två gamla bunkrar från andra världskriget som inhyste den nazityska krigsmarinens stridsledningscentral och var sätet för amiralen Karl Dönitz, Hitlers designerade efterföljare (!). Bunkrarna har fyra våningar under och två ovanför marken. Skott- och explosionsljuden under övningarna påminde Lobetalborna och personalen om vem som hade makten i landet.

Historien kan ändå vara paradoxal. Principen att Lobetal skall vara öppet för ALLA behövande fick 1989 tillämpas på ett mycket oväntat sätt. Under det dramatiska folkliga upproret i DDR i oktober/november 1989 fick de östtyska gränstrupperna under folkets tryck slå bräscher i Berlinmuren. De stängda gränserna mot väst öppnades och DDRs kommunistiske diktator Erich Honecker avsattes. För att skydda sig mot folkets vrede flydde Honecker till... pastorsvillan i Lobetal. Den religionsfientlige kommunisten Honecker fick försvaras mot framfusiga reportrar av Lobetals medarbetare. Vilken ödets ironi! Honecker bodde i Lobetal i flera veckor innan han togs in på ett sovjetiskt militärsjukhus.

I ett återförenat Tyskland ändrades Lobetals situation igen. Banden med Bethel har sen dess kunnat utvecklas obehindrat. Hoffnungstalanstalterna flätades in i det statliga socialskyddsnätet. Delstaten Brandenburg tog över finansieringen. 1992 startades yrkesrehabiliteringen ABR som numera är finansierad av arbetsmarknadsmyndigheten Arbeitsamt.

Yrkesrehabiliteringsavdelningen ABR

23 unga människor i åldern mellan 16 och 20 arbetar och bor för närvarande i ABR. Sju av dem stannar där i ett år, de övriga 16 i två år. ABR är ett övergångsstadium mellan skola och yrkesutbildning resp. arbete för ungdomar vars yrkesval och chanser på arbetsmarknaden är begränsade pga. huvudsakligen epilepsi. ABRs mål är att öka ungdomarnas chanser i livet genom att främja deras utbildningsmognad och genom att hjälpa dem att träffa ett yrkesval efter en prövning av olika yrkesområden.

ABRs verksamhet består av:

Arbetet i Arbeitsbereich, verkstäderna sker i små grupper under uppsikt av epilepsivana utbildare. Meningen är att varje elever prövar på ABRs alla yrkesområden. Elevernas belastningsuthållighet i arbetet testas och ökas steg för steg och med utbildarnas stöd. Utbildarna lär grundläggande yrkeskunskaper, iakttar och bedömer de individuella framstegen och färdigheterna för en senare utvärdering i team samt yrkesrådgivning åt ungdomarna. ABRs personal försöker att hitta ett lämpligt framtida yrke åt alla och att öka var och ens motivation. Därför startade man för två år sedan den alternativa tvååriga linjen åt elever som tidigare skulle "fallit bort" från ABRs ettåriga linje. ABR ger också sina elever rekommendationer till terapier. Verksamheten i sin helhet leds av Maria Lippold, en socialpedagog som också var min handledare under praktiken.

I ABRs internat som ligger ett stenkast från Arbeitsbereich bor alla de 23 ungdomarna uppdelade i tre grupper. Nästan alla bor i dubbelrum. Varje grupp har ett eget tjänstgöringsschema där var och en i ett roterande system ansvarar för städning av de allmänna utrymmena, städning utanför huset, inköp av matvaror och köksarbetet. Varje grupp lagar mat och äter för sig själv. På tisdagar och torsdagar är det storstädning och städning av rummen som kontrolleras av personalen före hemresan på fredagar. Varannan helg stannar några av ungdomarna på internatet och gestaltar sin fritid antingen själva eller tillsammans med personalen. 2,5 heltidstjänster tillfaller på internatet, dessutom jobbar verkstadsutbildarna vissa arbetspass i internatet. Därtill kommer en praktikant från Vårdyrkesskolan. Det finns alltid personal nattetid. Det är viktigt att ungdomarna har en sund dygnsrytm pga. sina epilepsier. På vardagar är det nattystnad efter kl. 22, på helgerna något senare. Dessutom vilar alla mellan kl. 17 och 18. All alkoholkonsumtion är strängt förbjuden. Sunt leverne motverkar som bekant epileptiska anfall.

Det socialpedagogiska arbetet i internatet omfattar:

Därtill kommer praktiska konsultationer med elevernas föräldrar.

Det övergripande målet är att bibringa ungdomarna kapaciteten att hantera sina epileptiska anfall och andra handikapp och att leva ett fullödigt liv.

I mina och även personalens ögon bottnade många "handikapp" hos ungdomarna i ett överbeskyddat liv hemma där alltför försiktiga föräldrar ofta och på ett överdrivet sätt begränsade sina barns handlingsfrihet vilket i sin tur ledde till att de inte lärde sig många helt vanliga men livsviktiga saker. Därför är en mental AVNAVLING en viktig komponent i habiliteringsprocessen. I ABR upptäcker många att de inte alls har så utpräglade handikapp som man tyckte. Många blir också anfallsfria tack vare en strukturerad vardag och en bra medicinering.

Kristin och Christian

För att i min rapport ge internatet ett ansikte valde jag i början av praktiken en av eleverna, Kristin för att åskadliggöra hennes person, vardagsrutiner, funktionshinder och framtidsutsikter. Under praktikens gång fick jag emellertid en väldigt bra kontakt med en av de yngsta killarna, Christian, så att jag vill skildra de bådas personligheter och mina upplevelser med dem.

Kristin är född på luciadagen 1982. Hon är vuxen och myndig så att hon själv gav mig tillåtelse att publicera hennes foton, namn och övriga uppgifter. Kristin lider av epilepsi sedan spädbarnsåldern. När hon var 4 år gammal opererade man bort en godartad tumör ur hennes hjärna och planterade in en hjärnvattenventil samt en titanplatta i den högra hjärnhalvan. Efter operationen var Kristin förlamad på sin högra sida och läkarna trodde inte att hon någonsin skulle kunna gå. En rehabilitering i Landesbildungszentrum für Körperbehinderte i Halle gav trots dessa prognoser bra resultat. Kristin kan gå och tom. springa lite grann. Hon har balansstörningar och en ofullständig kroppsuppfattning. Därför tycker hon att gymnastiken i skolan är jobbig och undviker all idrott. Kristin gick med på att försöka att cykla med mig men hade det väldigt svårt att hålla balansen trots flera försök, mina råd och trots att jag höll i cykeln springande efter henne. Till följd av tumöroperationen har Kristin en förlångsammad motorik. Hon behöver extra tid för det mesta men är konsekvent och vill föra saker till slut. Ibland blir hon arg på sig själv och börjar svära när hon tycker att hon inte hinner med köksarbeten i hushållsavdelningen. Ändå klarar hon alla uppgifter bra och kakor som hon bakar är väldigt goda. Kristin trivdes bra i metallverkstan men håller emellertid med om att någon form av husmorsarbete blir bäst för henne. Från början gick Kristin den ettåriga linjen som är utbildningsförberedande. Senare insåg hon att den tvååriga arbetsförberedande linjen skulle bli bäst för henne. Kristins andra funktionsnedsättningar är inlärningssvårigheter, starkt försvagad syn på högerögat, nedsatt färgsyn och nedsatt spatialförmåga. Hennes IQ uppmättes till 78. Innan Kristin började i ABR i september 2000 hade hon haft ca ett epileptiskt anfall per månad. Hon har varit anfallsfri sedan hon kom till Lobetal. Hennes hemlängtan gör att hon åker hem till Harkerode på de flesta helgerna. Hon har färdtjänst då hon bor dryga 350 km från Lobetal. Kristin ville ändå lära sig att åka och byta tåg. Hon hade tom. skaffat sig en biljett (handikapplegitimation i Tyskland berättigar till gratis tågresor med ledsagare) men hennes mor var i två helger väldigt tveksam till Kristins förehavande. Taxiföretaget satte sig också på tvären pga. sitt kontrakt med arbetsmarknadsmyndigheten och risk för förlorade inkomster. Till slut åkte Kristin den långa vägen med alla tågbyten och klarade det utmärkt. Hon deltar gärna i internatlivet och umgås med många där. Hennes självkänsla tycks öka stadigt. Hon berättar gärna om sitt liv, sina svårigheter och sina handikapp.

Christian är en storvuxen 16 åring men saknar ännu styrka och uthållighet. När han förra året kom till ABR trodde han att det mestadels skulle vara lek och fritid det handlade om. Många gånger stack han med en annan kille iväg från träningsverkstaden för att spela fotboll. Han trivdes bäst i hushållsavdelningen men arbetade senare i träverkstan där han mest utförde enkla seriearbeten. Christian tycker att övningsverkstäderna är skojigare än skolundervisningen i alla fall. Nuförtiden gör han en praktik utanför ABR inom parkskötsel. Dessutom får han en stödundervisning i matematik och logiskt tänkande hos ABRs speciallärare Peggy. Christian pratar sakligt men i korta meningar. Han svarar helst på direkta frågor. Christian kom till ABR förra hösten. Under tiden har han blivit mindre barnslig och mera pliktmedveten. Han är korrekt och konsekvent i det han utför men klarar inte mera sammansatta uppgifter då han har det svårt att följa "den röda tråden" och tänka självständigt. Christian kunde inte cykla. Antagligen hade han inte fått lära sig det heller. En vacker dag tog jag och han två cyklar och skulle öva. Det tog inte många minuter innan Christian höll balansen och trampade iväg. Jag gjorde under min praktik flera turer med honom och han cyklade bättre och längre för varje gång. Christian går den tvååriga linjen. I juni fattar arbetsmarknadsmyndigheten ett beslut om Christians fortsatta utbildning.

Att leva och arbeta i ABR-internatet

Dagen på internatet börjar med en livlig revelj ca kl. 5.30. De kökstjänsthavande i resp. grupp förbereder frukost som alla äter gemensamt strax efter 6.00. Det är nattpersonalen som ser till att alla kommer igång. Det finns alltid någon som är svårväckt. Man måste också se till att alla tar sina mediciner på utsatta tider. En del måste påminnas en del sköter det alltid jättebra. Kl. 7.00 börjar arbetet i Arbeitsbereich, byggnaden där träningsverkstäderna befinner sig utom trägårdsavdelningen. Jag tillbringade där en vecka mest med Kristin och Christian. Kristin skriver allra först en rapport om förra dagen. På fredagar redovisar hon för hela veckan som gått. Hon skriver mest självständigt. Hon arbetar mest i köket och lagar oftast ett större mål per dag. Ena dagen var det en festligare frukost, en annan dag kycklinglår till lunch och en annan var det bakning av påskkakor. Kristin lyckades bra men hon brukar ibland småsvära för sig själv när hon inte är nöjd med sitt eget tempo. Kristian var tillverkade små plankor medan de andra denna vecka i träverkstaden och killarna slipade, hyvlade och monterade pallar. Under praktik i en planteringsavdelning som sköter samma tid erbjöds Christian en parker och växtligheter på området. Han blev väldigt arbete.begeistrad och trivdes i detta

Kl. 9.00 har alla frukostpaus. Kristin dukar oftast med en annan tjej. Hela ABR, utom de som är på praktik eller i skolan, äter frukost tillsammans. Lunchpaus är mellan 12.15 och 13.00. Ibland lagar hushållsavdelningen mat åt alla, ibland går alla åt var sitt hål men restaurangen i Bonhoefferhuset är det populäraste alternativet. De gemensamma måltiderna är alltid en anledning till livliga diskussioner bland eleverna och med personalen. Detta umgängessätt är en del av den sociala träningen och ett bra tillfälle för utbildarna att pejla stämningarna ungdomarna emellan. Många av dem har en tendens att gnabbas med andra. Konflikthantering och snabb handledning är personalens viktiga uppgifter i ABR som har ett reglemente, dvs en husordning som alla skriver på eller... skriver av t ex 5 gånger ifall man bryter mot det. Slarv i tjänstgöringen eller grov uppkäftighet mot personalen kan vara orsak till en sådan bestraffning. Det finns ändå elever som har så stora anpassningssvårigheter eller infantilitet att de helt enkelt nonchalerar sina uppgifter och "drar iväg" för några timmar mitt i aktiviteterna för att t ex spela pokèmon eller så struntar de i allt. Bestraffningar och tillrättavisningar gör saken ännu värre så att deras deltagande i ABRs program ifrågasätts av arbetsförmedlingen. Personalen i ABR visar dock i mina ögon ett mycket stort tålamod och professionalism så att alla brukar få många nya chanser.

Förutom verkstadsprogrammet brukar ungdomarna göra ockasionella extra skapande arbeten. Jag var med om bl.a. konstnärlig fönstermålning, gipsskulptering och tillverkning av påskpynt som senare såldes av eleverna på en marknad i Bonhoefferhuset.

Under min tid tapetserade eleverna, själva under verkstadsutbildaren Christian Schmidts handledning, alla korridorer i internatet.

Från och till kommer också föreläsare till ABR. Jag var med om en kurs om epilepsi och dess hantering. Den hölls på ett sådant sätt att alla kunde följa med och förstå innehållet.

Mellan kl. 15 och 16 fylls internatet av ungdomarna igen. De första kommer tillbaka från Yrkesskolan i Bernau eller från sin praktik, sedan, kl. 16.00, kommer alla andra från ABRs övningsverkstäder. Rock- och teknomusiken går på fullt under storstädningen en gång i veckan. Allt måste tystna under vilotiden 17.00-18.00 men någon minut därefter är livet och musiken igång igen. Ungdomarna har mycket energi trots sina hälso- och utvecklingsskavanker. De kvitterar också pengar och storhandlar matvaror en gång i veckan. De gör det alldeles själva. Pga. risken för epileptiska anfall rekommenderas de flesta att undvika TV-flimmer men många tittar ändå eller spelar dataspel. Många måste lära sig av sina misstag. Jag råkade se 4-5 petit mal men ungdomarna ifråga fick de oftast vid harmlösa situationer som t ex vid matbordet. En tjej fick en gång ett större anfall på fotbollplanet, sackade ihop och visste inte var hon var när anfallet var över efter några minuter. Något grand mal med häftigare kramper upplevde jag inte hos någon; ett bevis på att medicineringen sköts bra i samarbete med epilepsikliniken. Många av ungdomarna drömmer om att få skaffa körkort men i Tyskland måste man vara anfallsfri under minst två år med medicinering eller ett år utan för att få avlägga körkortsprovet. Man får inte dölja sin epilepsi för sin arbetsgivare. Någon militärtjänstgöring eller polisskola kommer för killarna inte på fråga. Många har i samtal med mig beklagat och hade det svårt att förlika sig med tanken att de inte skulle få sitt drömyrke. En av killarna skulle gärna vilja bli bryggare men får inte för sin epilepsi.

På kvällarna var det alltid full fart i internatet. Att spela biljard eller helst pingpong till en högljud teknomusik i källaren var en av ungdomarnas favoritsysslor. Jag spelade förstås med och märkte att somliga kunde i spelet koncentrera sig och koordinera sina rörelser mycket bättre än annars. Av någon anledning spelade de oftast (även med varandra) bara så länge någon av personalen, i detta fall jag, var med. Jag undrade om det var mest rädsla för eventuella epileptiska anfall eller om de ville helst spegla sina aktiviteter i någon vuxen men jag kom aldrig underfund med detta.

Vissa kvällar samlade jag ett gäng och gick ut för att spela fotboll. För varje gång kom det flera och flera med. Till slut var vi så många att vi kunde spela en riktig match. Några hade en aning klumpig motorik men alla hade det skojigt. För mig gällde det att passa bollar även till de mindre duktiga och se till att var och en, även tuffingarna, stod sin tid i målet för att ingen skulle känna sig åsidosatt. Internatet har en skriande underbemanning på kvällarna, så att jag som extra personal kom bra till pass när det gällde att få igång några enkla extra aktiviteter.

Jag tjänstgjorde också några helgdagar på internatet. De allra flesta åkte hem, endast ca fem ungdomar stannade på internatet. De flesta rutinerna faller bort på helgerna. Alla har en sovmorgon och en gemensam lunch. Normalt gestaltar de flesta sin fritid själva; åker till kompisar eller på disko. Men på "mina" helger gjorde vi flera utflykter med ABRs minibuss eller med tåg. Vi åkte till en pråmslussningshiss mellan två floder i trakten, över gränsen till Polen på shopping och till Berlin på en vandring längs den forna muren och till några sevärdheter. Varje gång kom vi hem lite småtrötta men begeistrade. Ungdomarna lät sig gärna aktiveras och det kändes väldigt uppbyggligt för mig.  

Utanför internatet. I väntan på bussen På en utflykt till det pulserande Berlin

På en söndagsutflykt till den svindlande 60 meter höga pråmslussningshissen i Niederfinow

Kristin och Christian var med

En kontraktpsykolog står också i kontakt med ABR. Ungdomarna får vända sig direkt till honom och dessutom kommer han till ABRs kansli på Fallgespräch, konsultationer i team om enskilda elever. Jag var med om ett samtal ang. en kille vars handikappmedvetande, enligt psykologen, är närapå obefintligt. Han tror sig klara vilken utbildning som helst och bagatelliserar sina inlärningssvårigheter, brister i matematik och spatiallitet, hävdar specialläraren Peggy. Killen tycker att arbetet i ABR inte är något på riktigt, använder sig av mycket strategier. Han är bra på att charma, dupera sjukdomar och härma andra när det behövs. Han vände sig ändå själv till psykologen och bad om hjälp med sina koncentrationssvårigheter och gjorde detta per telefon på ett, enligt psykologen, mycket kompetent sätt. Psykologens och speciallärarens gemensamma slutsats blev att eleven måste till att börja med motiveras för att bry sig mera om matematik ty det är meningen att han skall utbildas i träbearbetning vilket kanske ligger närmast hans drömyrke, bryggare.

Ett annat teamsamtal som jag var med om leddes av fru dr. Wendel, en läkare som för arbetsförmedlingen gör ett utlåtande om huruvida varje elevs utbildning inom ABR förlöper ändamålsenligt. Dr Wendel för ett samtal med varje elev, rådgör med ABRs personal och förordar eller inte en varje elevs forsatta finansiering och därmed utbildning inom ABR. I min närvaro utfrågades fyra elever och deras vidareutbildningars tyngdpunkter justerades. Christian skulle just då byta från träverkstan till en yrkespraktik i park- och växtenheten i Lobetal. Även elevers föräldrar kommer till dr Wendels yrkesrådgivning, som dessa samtal betecknas som.

Min praktik i yrkesrehabiliteringsavdelningen ABR i Lobetal var spännande, givande, lärorik och skojig. Jag träffade många underbara människor både i personalgruppen och bland eleverna. Tiden var fartfylld och kändes så strukturerat och medryckande att jag antar att man trivs där. Livet får för alla en ny dimission och det gjorde det för mig också. Det kändes lite ledsamt att åka hem.

Jag blev rejält överraskad med denna högtidliga avskedsfest med den åländska flaggan på bordet

Slutsatser från min praktik i ABR

Människor med epilepsi är inte direkt funktionshindrade utan bara till en viss grad begränsade i verkställandet av sina yrkesönskemål. En försenad personlighetsutveckling hos epileptiska ungdomar beror inte främst på en mental utvecklingsstörning utan den bottnar i långa behandlingstider, en delvis utestängning från ålderskamraternas värld, upplevelser och erfarenheter. En överbeskyddande hemmiljö inverkar också på den försenade sociala utvecklingen. Sinsemellan kan ungdomar med epilepsi känna sig helt normala och inte särskilt avvikande från varandra. Detta ger dem en chans till att bygga upp en bättre själv- och ansvarskänsla vilket underlättar deras utslussning in i arbetslivet. Andra viktiga faktorer som bidrar till ett lämpligt yrkesval är ens:

och:

Min huvudsakliga fråga före praktiken var hur en människa med funktionsnedsättning/ar kan hjälpas på vägen mot ett självständigt liv. Tack vare praktiken i Lobetal fick jag min fråga till en stor del besvarad.

Mina övriga studiebesök under praktiktiden i Lobetal

KREATIVE WERKSTATT - KONSTTERAPIN I LOBETAL

Verksamheten leds av Magdalene Baiker, en frikonstnär från Baden-Würtenberg. Hon betraktar sitt arbete som mera frikonstnärligt än terapeutiskt, ger ingen medlidande bonus åt funktionshindrade. Kvalitet och uttryckskraft räknas och anses av henne vara "ett annat språk och en annan intelligens". Hon försöker att hålla sig i bakgrunden och inte jämföra någons arbete med "det normala". Ingen har egentligen några brister, bara ett annat uttryckssätt, säger Magdalene. Hon tycker också att inte alla handikappade som målar är konstnärer. Även mild kritik måste komma fram till handikappade som annars alldeles för lätt betecknas som "jätteduktiga" när de lyckas skapa någonting. Hon ger ett fritt val av färger för att även kunna konstatera brister i sina elevers medvetande. Magdalene är dock skeptisk mot att terapeutiskt tyda ens målade inre praktbilder. Hon tycker att de är alltför plakatartade för att terapeuter skulle kunna använda dem.

Ca 60 deltagare besöker Magdalenes konstkurser men högst sex åt gången. De flesta kommer från Behindertenhilfe, handikappomsorgsenheterna i Lobetal men även andra intresserade kommer utifrån. Konstverken, mest målningar och skulpturer, arkiveras noga i byggnaden. Arkivet är en imponerande konstfyndgruva.

FREIZEITZENTRUM - DAGVERKSAMHETEN I ALT-LOBETAL

14 utvecklingsstörda, dels autister, besöker den ena delen av verksamheten som påminde mig mycket om motsvarande enheter inom Ålands omsorgsförbund. Snouzellenterapin, strukturprogrammet TEACCH och piktogrampraktbilderna kände jag genast igen. I den andra, åldersgruppen Seniornenverkstatt med 25 deltagare och 3,5 heltidsanställda vårdare med hemslöjdutbildning skapar äldre människor väldigt fina verk i sin egen takt under personalens handledning. Tyngdpunkter är måleri, keramik och tillverkning av virkeskorgar. En försäljning direkt från huset ger goda extra inkomster.

Jag träffade boende- och verksamhetschefen för hela omsorgsenheten Behindertenhilfe i Lobetal dr Börnert som betonade vikten av Bestandschutz, kontinuiteten för de äldre boenden i Lobetal samt aktivering och stimulering av jag behövs-känslan för att skjuta upp åldrandet och främja välbefinnandet. "Den som rastar den rostar" säger dr. Börnert. Lobetals skyddade verkstäder är ett dotterbolag till Behindertenhilfe i Lobetal och ger avlönad sysselsättning åt funktionshindrade från Lobetal och omnejd.

En ny skyddad vekstad byggs

FÖRENINGEN SONNENUHR MED TEATERN RambaZamba I BERLIN-PRENZLAUER BERG

Föreningen är inhyst i Kulturbrauerei, en tidigare bryggeribyggnad och grundades 1991. Människor med och utan funktionsnedsättningar ges möjlighet att utvecklas kreativt och på ett självständigt sätt. Sonnenuhr erbjuder alltså ingen egentlig terapiverksamhet. Tyngdpunkterna är skådespel, cirkus och dans. Dessutom har föreningen keramik-, måleri-, väv-, mode-, fotografi- och träskulpteringsgrupper.

I teatern RambaZamba spelar 50 personer. Utvecklingsstörda arbetar tillsammans med yrkesskådespelare och musiklärare. Pjäserna framhäver på ett utmanande sätt det speciella kroppsspråk och de outgrundliga fantasier som bara människor med funktionshinder, särskilt med Downs syndrom kan uppbringa. Ensemblen spelar nästan alla helger för offentligheten. Sju stora pjäser och två revyer har hittills varit på programmet. Jag fick möjlighet att beskåda pjäsen Kkaffe, Leben und Tod i vilken ett stränghållet födelsedagskalas på ett hem urartar i en aningen stökig och fartfylld fantasivärld med sång, dans och alla möjliga utsvävningar. Nunnan som skall övervaka kalaset tappar greppet om hemmets boende och kan inte förstå deras småkaotiska dynamik. Det gör däremot publiken som roar sig i över två timmar. Skådespelet är fenomenalt, publikläktaren full, åskådarna euforiska och snopna. Det var en enorm och imponerande upplevelse även för mig. Jag fick också ett tillfälle att lära känna Michael Wittsack, en av de främsta tyska filmskådespelarna med Downs syndrom. Han har blivit en TV-stjärna under de senaste åren men spelar fortfarande huvudsakligen i RambaZamba. Berlin har mycket att bjuda på, i alla avseenden!

TERAPI- OCH SYSSELSÄTTNINGSCENTRET FÖR FÖRSTÅNDSHANDIKAPPADE I ZAKOPANE/POLEN

Trots kommuniststyret i Polen ända till 1989 utvecklades på ett liknande sätt som i Lobetal autonoma utomregeringsorganisationer. Dessa skapade vård- och terapiverksamheter enligt samma modell som i övriga Europa. Inrättningen i Zakopane har sin takorganisation i Warszawa. Denna organisation hör redan sedan 1976 till Internationella handikappförbundet i Bryssel. 1980 startade föräldrar till utvecklingsstörda i Zakopane och omnejd ett terapicenter. Husbygget finansierades av föräldrarna själva men så småningom uppstod en kontakt till en inrättning i Holland. Holländarna erbjöd mångsidig, även finansiell hjälp och samarbetet varar ännu idag fastän det polska centret har fått mer och mer egna resurser och står på egna ben tack vare ekonomiska systemskiftet och regeringens numera lagstadgade åtaganden. Därtill kommer donationer av exempelvis polska artister från deras välgörenhetskonserter utomlands. Den mest kända bidragsgivaren är Krystian Zimmermannn, en Chopin-pianist. Samarbetet med Holland har intagit mera en form av partnerskap och utbyte. Stadgade är också inrättningens mål: utveckling och integration av förståndshandikappade samt en tidig intervention och föräldrarådgivning. I den polska terminologin hittade jag förresten en riktig spetsfundighet. Det svenska ordet "habilitering" som vårdbegrepp saknar mestadels en adekvat motsvarighet i andra språk. Oftast talas det i utlandet om rehabilitation av funktionshindrade vilket skulle egentligen innebära att man återställer förmågor och färdigheter som de handikappade aldrig har haft. I det polska fackspråket talar man visserligen om rehabilitacja, rehabilitering men chefen för terapicentret upplyste mig om vårdbegreppet rewalidacja, ung. revalvering av värde och giltighet. Kanske är dett ord ett bra steg ifrån felanvändningen av ordet 'rehabilitera'.

Två handikappanpassade byggnader i den traditionella Tatrastilen inhyser en terapienhet för barn och skyddade verkstäder för vuxna. I terapienheten finn

s bl a fysio- och talterapi, en särskola och en psykolog- och läkarmottagning. Dessutom fick jag se ett polskt snouzellen. Inrättningen samarbetar ju med Holland där snouzellen kommer ifrån. I verkstadsdelen finns det ett snickeri, ett skrädderi, ett väveri, en keramikverkstad , en datasal, en hushållsavdelning och ett tryckeri där man tillverkar en polsk version av WHOs rådgivningsbok om CP skador. Slående är hur mycket avancerade och fina praktiska konstverk tillverkas där, t ex mattor och textiler med traditionella folkkonstmotiv. Hela verksamheten omfattar ca 300 personer från länet. En boendeenhet byggs just nu men ännu så länge bor alla hemma och använder centrets färdtjänst. 92 personer är anställda. De flesta är underbetalda men Polens överkvalificerade och vårdsystemet går mot allt bättre tider efter mottot: Tillbaka i Europa.

BERUFSFACHSCHULE FÜR SOCIALPFLEGERISCHE BERUFE - SOCIALVÅRDYRKESSKOLAN

Jag hospiterade tack vare ABRs förmedling en dag i Lobetals skola. Jag samtalade med bitr. rektorn dr Karin Sevenheck och deltog i tyskundervisning om Goethes Sturm und Drang period och Goethes hustru. Klassen förberedde sig på en skolresa till Weimar, Goethes födelsestad.

Skolan utbildar vårdare i social- och åldringsvård och pedagoger. Grundutbildningen för vårdbiträden varar två år. Vårdarutbildningen med inriktningen och en ettårig kvalificeringspraktik tar ytterligare tre år. Den pedagogiska påbyggnadsutbildningen är tvåårig och arbetsintegrerad.

Skolan är väldigt intresserad av ett utbytes- och samarbetsprogram med Ålands vårdinstitut lika som Lobetals specialomsorgsenheten. Jag presenterade vår skola och det åländska vårdsystemet på flera ställen i Lobetal. Ett stort intresse finns i Lobetal hos dem jag har pratat med.

KÖRPERWELTEN I BERLIN

Som avslutning besökte jag en ganska unik utställning. Speciellt preparerade, äkta mänskliga kroppar s.k. plastinat. åskådliggör människans alla organ och kroppsdelar både inifrån och utanpå. Metoden plastination utarbetades av Gunther von Hagen och går ut på att ersätta vatten och vävnadsvättskor med konserverande preparat så att kroppen blir torr och hållbar utan att förlora den ursprungliga formen. Ca 200 plastinat presenterar den mänskliga kroppen, dess utveckling och olika sjukdomar in i minsta detalj. Utställningen är mycket speciell och en aning makaber men inte mindre sevärd för det.

*

På Åland startade år 2000 ett yrkesträningsprogram som liknar den tyska yrkesrehabiliteringen. Sex elever varav två med epilepsi deltar i träningsundervisningen vid Ålands yrkesskola. De lär sig de gemensamma ämnena som t ex samhällskunskap och övar sig in på åtta olika yrkesområden som t ex fordonsverkstad, svets, multimedia och serviceverksamhet. Tre lärare och två yrkeslärare undervisar under det första förberedande året, därefter följer en delvis integrerad, normal yrkesutbildning i tre år.

Källor:

1.Hoffnungstalanstalternas broschyrer och publikationer.

2.Maria Lippold, artikel "Berufswahl bei Menschen mit einer Epilepsie" i "Sozialarbeit bei Epilepsie 5", förl. Einfälle, Berlin, 2000.

3.Berit Lagerheim, Att utvecklas med handikapp, Liber förlag, Stockholm 1998.

4.Broschyrer från "Polish Association for Persons with Mental Handikcap"

5.Samtal med Monica Åkerblom, projektledaren för yrkesträningsprogram vid Ålands yrkesskola