en

Debatt kudbering Rck och barockvetenskapen
==========================================ågot av ett mysterium för s==

Olof Rudbeck har länge framstått som nvkulle man kunna säg att enska vetenskapshistoriker. Kanske sdvar Rudbeck denet är ungefär så här man har resonerat. 

Å ena sidan  h beskriva viss funktionalitet i den förste att upptäcka ocmes en tidänskliga kroppen (lymfkörtelns roll i blodomloppet). Såledilltså en föregångare till den moderng empiriker och i bästa fall aa pevetenskan.ohämmade "barockmannen" -–  Å andra sidan framstår han också som den fare till den absurda _Atlantican_. Rudeck är en oxymoronörfatt. i För att göra reda i detta mysterium har Gunnar Erikssonnp" troducerat begreppet "barockvetenskai ondiskussienunkt är att barocken -– so kring Rudbeck.

Erikssons utgångspmst brukar förknippas med en särskild stilriktning inom k annars främooch musik – borde kunna vidgas begreppsligt för att nst, litteratur äkriva en särskild riktning inom ven  besvehistenskapstorien. Rudbeck skulle i så fn, kunna fungera som ett slags idealtyp, i webersk aall, menar Eriksson representant för en särskild _barock_ vetenskap, etda. En idealiseradt i  förstadium innan den naturvetenskapliga världsbildens inträded tanken.

Erikssons lösning har dock stött på visst en västerländskamenom den danske vetenskapshistorikern Jens Höyrup, som i eotstånd gtt längre debattinlägg har kritiserat dennes användning av begreppet barockvetenskap.[^1] Höyrup är visserligen överens med Eriksson om att Rudbeck torde vara värd större uppmärksamhet och att en föreställningar kring brottet mellan det "moderna tänkandet" och renässansepokens "magiska" idévärld behöver luckras upp. Men han vill istället för att tala om en enhetlig barockvetenskap hellre tala om tre parallella riktningar, som skulle kunna urskiljas genom en varierande uppfattning om hur symboler och deras förhållande till sina referenter uppfattas. Eriksson har delvis accepterat kritiken och valt att uppfatta den som en ytterligare nyansering av den egna ståndpunkten, men vidhållit användbarheten hos "begreppet barockvetenskap".[^2]

Debatten kring Rudbeck och barockvetenskapen är intressant. Den gör gällande att det finns ett behov av att nyansera våra slentrianmässigt godtagna epokindelningar, och att ifrågasätta vissa antaganden kring det västerländska förnuftet och vetenskapens lineära utveckling. I det här fallet uppfattningen om den moderna vetenskapens mer eller mindre plötsliga födelse, som någonting nytt och annorlunda i förhållande till det som fanns innan. Precis detta är ju vad Eriksson och Höyrup är ute efter, även om man är oense om hur nyanseringen borde se ut.

Ett annat och möjligen mer djupgående försök att bryta upp etablerade epokindelningar och vedertagna historiska kontinuiteter är Michel Foucaults arkeologi över de västerländska vetenskapernas "undermedvetna" strukturer i _Les mots et les choses_(1966).[^3]

Kan en diskussion som den kring Rudbeck och barockepoken i största allmänhet dra nytta av ytterligare reflexioner kring det historiens "undermedvetna" som Foucaults arkeologiska ansats strävade efter att frilägga?

Vad innebär då en "arkeologi", i Foucaults mening? I _The Order of Things_ hävdar Foucault från att gränserna för vad som är möjligt att erfara och tänka i en given historisk period bestäms av det underliggande epistemologiskt ramverket,(_épistème_ med den ursprungliga franska termen) som bestämmer alla utsagors möjlighetsvillkor. Ett annat begrepp som Foucault också använder för att beskrviva den epsitemologiska ordningen är _historiskt a priori_, vilket förstås är en blinkning till Kant. Skillnaden dem emellan är att Kants a priori är överhistoriskt –- transcendent -– medan Foucaults är historiskt och alltså förändras över tid; varje utsaga, all erfarenhet, alla talakter framträder mot bakgrunden av det a priori som definierar deras möjlighetsvillkor. 

A priorits förändring kan skönjas i plötsliga förskjutningar eller brott på tänkandets allra djupaste nivå, då ett epistem muteras och övergår i ett annat. På ytan syns det genom att den mänskliga erfarenhet och vetande plötsligt kan organiseras och kategoriseras på helt nya vis.

I den kronologi som Foucault presenterar svarar Barocken rent tidsmässigt ganska väl mot det epistemologiska brottet mellan två sådana a priorin – 1500-talets "renässansepistem" och den "klassiska" epok som avlöser det i mitten 1600-talet. 

Vad är det då som utmärker dessa två epoker -- på den grundläggande nivå som Foucalt avser -- och vad menar han att det är som att sker i brottet dem emellan?


Renässansepistemet
------------------

Det kapitel i _The Order of things_ där Foucault tar sig an att beskriva renässansens epistemologiska konfiguration bär det träffande namnet "Världens prosa";[^4] Foucault hävdar nämligen där att man ända fram till 1600-talet erfor världen som en enda väldig text, där ord och ting överallt var förenade i ett kompext och själv-referentiellt nätverk av _likheter_:

>Up to the end of the sixteenth century, resemblance played a constructive role in the knowledge of Western culture. It was resemblance that largely guided exegesis and the interpretation of texts; it was resemblance that organized the play of symbols, made possible knowledge of things visible and invisible, and controlled the art of representing them. (OT, 19)


Enligt tidens uppfattning var universum från början uppfyllt av ursprunglig mening. Naturen var genomströdd av symboler och tecken som kunde identifieras därför att gud hade lämna sitt märke på tingen (sin "signatur"), i form av olika mer eller mindre synliga likheter. Exempelvis liknar ekollonet ett litet människohuvud, varför det framgår att det och besitter en relation till denna del av människokroppen. Hudens prickar och födelsemärken motsvarar stjärnhimlens konstellationer (OT, 18). 

Varje tecken var på samma gång ett ting och hänvisade genom någon form av likhet till ett annat ting som i sin tur förstås besitter en likhet med ytterligare ett ting -– och så vidare i alla oändlighet. Tecken och referent sammanföll i likheten ("they were folded in upon each other", säger Foucault()). Resultatet var att världen för renässansmänniskan upplevdes som så mättad av meningsrikedom att den kunde tolkas i all oändlighet utan att det någonsin går att nå botten. Även språkets tecken, de skrivna tecknen, var en del av detta rika nätverk av korrespondenser. Någon självklar skillnad mellan empirisk observation och exeges finns därför inte för renässansmänniskan. Båda är en följd av samma underliggande epistemologiska konfiguration. Språkliga tecken är betraktades som likvärdiga med naturens ting, som ju också är tecken, något som präglar läsningen av Bibeln såväl som humanisternas aktiviteter:

>[...] in the treasure handed down to us by Antiquity, the value of language lay in the fact that it was the sign of things. There is no difference between the visible marks that God has stamped upon the surface of the earth, so that we may know its inner secrets, and the legible words that the Scriptures, or the sages of Antiquity, have set down in the books preserved for us by tradition. The relation to these texts is of the same nature as the relation to things: in both cases there are signs that must be discovered.

Det är av just denna orsak som renässansens tänkande inte kan skilja mellan magi, vetenskap och den lärda tolkning av antikens texter: alla dessa aktiviteter står på samma epistemologiska grund. Hermeneutik är den universella metoden.


Det klassiska epistemet
-----------------------

Foucault förlägger renässansepistemets sammanbrott till mitten av 1600-talet. Vid denna tid sker en epistemologisk mutation och den tidigare ordningen avlöses av ett nytt epistem. Den stora skillnaden är att likheten nu har blivit det som döljer ett misstag, den har blivit någonting opålitlig. I framställningen i _The Order of Things_ fungerar Don Quijote som en symbol för denna förändring: fantasiriddarens jakt på överensstämmelser mellan riddarromanerna, som han förläst sig på, och den andalusiska landsbyggd som han reser genom visar sig fruktlös. För Don Quijote är vindkvarnar jättar, hus blir slott, Sancho Panza hans väpnare – men bokens grundpremiss är att han hela tiden tar misste: likheterna är inte verkliga, de betecknar ingenting. Tecken definieras inte längre som i det klassiska epistemet, genom analogi, utan enligt helt nya principer. Och Don Quijote är en kvardröjande rest av den gamla ordningen (OT, 51-55).


{Don Quixote is a negative of the Renaissance world; writing has ceased to be the prose of the world; resemblances and signs have dissolved their former alliance; similitudes have become deceptive and verge upon the visionary or madness; things still remain stubbornly within their ironic identity: they are no longer anything but what they are; words wander off on their own, without content, without resemblance to fill their emptiness; they are no longer the marks of things; they lie sleeping be­tween the pages of books and covered in dust. [...] The erudition that once read nature and books alike as parts of a single text has been relegated to the same category as its own chimeras: lodged in the yellowed pages of books, the signs of language no longer have any value apart from the slender fiction which they represent. The written word and things no longer resemble one another. And between them, Don Quixote wanders off on his own.} (OT, ?)


Jakten på analogier ersätts nu av letande efter _identitet _och _skillnad_. Att veta är att kunna _urskilja_. Analysen kommer därför in i bilden, och dess uppgift är att sönderdela och upprätta olikheter istället för att tolka och sammanfoga likheter. Ett föremåls egenskaper måste ransakas och de beskedliga likheterna elimineras. Genom en analys av skillnader finner man tingens identitet och börjar att ordna kunskapen systematiskt, i långa serier och som omfattande tabeller. Något som kommer till uttryck i tidens encyklopedier och taxonomiska system. 

Tecknen är alltså inte längre förborgade i naturen. De har istället blivit godtyckliga, konventionella symboler, mänskliga representationer av verkligheten. I bästa fall kan de ordnas på ett sådant sätt att de på ett fulländat sätt representerar den verklighet som de har förlorat kontakten med. Kunskapsproduktionen har därför övergått i en modell där den genomskinliga representationen utgör det yttersta idealet – det är av denna orsak som tanken om universalspråket aktiveras vid denna tid. Språkets nya funktion, då det inte längre besitter en direkt förbindelse med världen, har blivit att förmedla.


Barocken och Foucualt
---------------------

Den förändring som enligt Focuault äger rum på den arkeologiska nivån sammanfaller alltså med Barocken. Vilket han också själv uppmärksammar:


At the beginning of the seventeenth century, during the period that has been termed, rightly or wrongly, the Baroque, thought ceases to move in the element of resemblance.


Den barocka fixeringen vid det illusoriska, vid spegelbilder, förvrängningarspråkliga lekar – även detta bör förstås i ljuset av det epistemologiska brottet. "The age of resemblance is drawing to a close. It is leaving noth­ing behind it but games.", menar Foucualt. Och fortsätter:


>Games whose powers of enchantment grow out of the new kinship between resemblance and illusion; the chimeras of similitude loom up on all sides, but they are recognized as chimeras; it is the privileged age of _trompe-l’oeil_ painting, of the comic illusion, of the play that duplicates itself by representing another play, of the quid pro quo, of dreams and visions; it is the age of the deceiving senses; it is the age in which the poetic dimension of language is defined by metaphor, simile, and allegory.(OT, ?)


För Foucault är Barocken således en yteffekt. De stilistiska kännemärken som brukar förknippas med barocka uttrycken kan förklaras som reflektioner kring själva brottet mellan renässansens epistem och det klassiska. "Similitude is no longer the form of knowledge but rather the occasion of error", menar Foucault. När likheten upphör som ordnande princip dröjer den tomma och självupptagna retoriken kvar. Och leken – leken med verkligheten och orden, i teatern, genom illusioner och kimärer. Allt det som sammankopplas med barockstilen är en kvardröjande och självreferentiell rest av den gamla ordningen. "The chimeras of similitude loom up on all sides, but they are recognized as chimeras".


Barockens intresse för språket
------------------------------

+Mats Malm talar också om Barockens erfarenhet av representation som någonting "liderligt", någonting som man anade en fara hos. "en ny medvetenhet om synen och, inte minst, representationen" vidare "problematiseringen av synen framstår således som gemensam för tidens olika konstriktningar"

vidare "den gemensamma nämnaren för den tidsperiod och de företeelser som brukar kallas 'barock' förefaller var en exceptionell upptagenhet med representationen" (218). Malms förklaring till denna upptagenhet finns i de mediala förutsättningarna (här följer han Stina Hansson.) En annan möjlighet är att förklara dessa barocka "yteffekterna" som betingade av djupliggande epistemologiska förändringar på arkeologins nivå.


Rudbeck och det epistemologiska brottet
=======================================


+En fråga som narutligtvis faller sig naturlig i anslutning till detta och den inledande diskussionen av debatten kring Rudbecks förhållande till renässansvetenskapen är naturligtiv hur man borde förstå Rudbeck inom ramen för det ovan diskuterade tolkningschemat? Jag kommer inte här att besvara frågan, utan istället antyda några utgångspunkter för sådan vidgad undersökning. För det första ... För det andra ... För det tredje ...

+Är det inte just en ständig jakt efter likheter och korrespondenser som präglar Rudbecks metod? I atlantikan är det ju så utan tvivel(?), men också hans "moderna" experiment präglas, vilket Gunnarsson själv visar av denna underliggande rationalitet (savpump?, båtexperimentet). Gunnarsson tar upp sonen, den yngre Rudbecks, experiment med träsav (och antar att faderns inflytande över tillvägagångssättet är betydande) och konstaterar att det snarare än ett experiment i modern mening rör sig om ett försök att upprätta en analogi ("det var faktiskt vanligt att äldre experiment försökte att upprätta analogier i stället för att nduersöka forskningsobjektet direkt"). Samma sak gäller för båtbärningsförsöket.

+(478) tabell plockar överenstämmerlser mellan bibeln och grekiska texter

+vad är rudecks empiri? Hur såg han kroppen? I den anatomiska teater där kroppens inanmäte synliggjordes 

+Jag stannar här, med några indicier och den kvardröjande frågan.

+Barocken som yteffekt.


Referenser
----------
 
[^1]: {höyrup1996}

[^2]: {Eriksson1996}

[^3]: Jag citerar hädanefter från en nyare utgåva av den engelsk översättningen, med titeln _The Order of Things_.

[^4]: Kapitel 2 i _The Order of Things. _Det referat som följer bygger på min läsning av kap. 2-6 i OT, men tar också hjälp av Guttings analys i YYYY. Hänvisningar till specfika sidor i texten ger jag hädanefter genom att ange förkortningen OT följt av sidnummer.

