Förnimmelser, förr och nu
=========================

Hemma hos min farmor och farfar fanns det när jag var liten en vit plastskiva med alfabetet i brailleskrift. Blindskrift alltså.

Jag minns den där plattan och hur jag att rörde vid den. Hur jag kände de små utbuktningarna. Upphöjda prickar som ordnats i mönster som jag inte alls kunde förstå. Alldeles nyligen hade jag ju fått lära mig hur man läser med hjälp av sina ögon, och jag undrade hur man kunde göra något så märkvärdigt som att läsa med fingrarna.

Det slår mig att, förutom den här lilla episoden, bär jag inte på särskilt många minnen där beröring eller känsel spelar en framträdande roll. Istället minns jag mest det som jag hört och sett. Framförallt sett kanske. Människor, platser, bilder, filmer. 

Och i så fall är jag nog inte så unik och kanske är det följaktligen som sig bör, för i vår västerländska kultur har synen och det visuella fått en allt mer framträdande roll ända sedan sjuttonhundratalets slut.

Idag läser vi tidningen med hjälp av våra ögon. Vi går på bio, ser på teve, surfar på nätet. Visst, andra sinnen spelar förstås en roll även vid dessa aktiviteter. Vi rör ju vid musen, trycker på knappar, lyssnar på musik och röster från datorns eller tevens högtalare. Men det är ändå som om seendet har fått en särställning i vårt samhälle. 

Den franske filosofen Guy Debord deklarerade på sextiotalet att den moderna världen blivit ett "spektakelsamhälle", där bilderna tagit över både i det privata och i det offentliga livet. Det ligger nog något i det där. På gott och ont. Och det är en utveckling som i viss har mån skett till priset av att vi glömmer våra övriga sinnen. 

Ta lukten till exempel. De olfaktoriska sensationerna (ja, så betecknar man lukt och stank om man tycker om att använda fina ord) spelade ännu en viktig roll inom det sena sjuttonhundratalets medicinska vetenskap. I dag skrattar vi åt tanken, men förr luktade sig läkaren faktiskt fram till en diagnos. Man visste att när en kropp förändrades gav den ifrån sig olika odörer. Lukter var tecken som kunde berättade om livets förlopp.

Men lukterna var också farliga. De flödade ut från vatten och land och kunde på de mest oväntade vis kombineras och samlas i ohälsosamma moln. Särskilt vådliga var utflöden från gravgårdar och lik. På det viset, som moln, tänkte man sig alltså att smittor färdades genom luften, ända fram till den moderna bakteriologins genombrott. Stanker var inte bara obehagliga utan en samhällsfara och bekämpades därför som sådan. 

Under artonhundratalet påbörjades därför de stora sannerings- och hygieniseringsprojekt som har skapat dagens luktfria samhälle. Allt detta enligt kulturhistorikern Alain Corbin.

I spektakelsamhället luktar det alltså inte särdeles mycket. Och vi använder inte näsan i någon större utsträckning. Vi lyssnar en hel del och känner ibland. Men framförallt tittar vi. Och registrerar, med digitalfoton och små videokameror.

Och ur denna situation uppstår ett speciellt problem som många nog kan relatera till. Vad är det egentligen vi minns? Semesterfotografierna hjälper oss att komma ihåg, London eller Paris. Men är det själva tillfället vi minns -- eller är det snarare fotografiet?

"Sans Soleil", en film från 1983 av Chris Marker, gör filmpoesi av just det här problemet. I en scen minns filmens berättare några hundar som han filmade en januaridag i Tokyo. Men det är inte längre hundarna som finns i hans minne. "Bilderna har ersatt mitt minne. De har blivit det", konstaterar han. 

Det där tål att tänka på, tror jag. De flesta av oss är så lyckligt lottade att vi inte måste lära oss blindskrift. Kanske det ändå kan göra gott att ibland påminna sig om att bilder inte är allt. Att man också kan lukta med sin näsa och treva med sin hand.
