Foucault maintains that the great "turn" in modern philosophy occurs when, with Kant (though no doubt he is merely an example of something much broader and deeper), it becomes possible to raise the question of whether ideas do in fact represent their objects and, if so, how (in virtue of what) they do so. In other words, ideas are no longer taken as the unproblematic vehicles of knowledge; it is now possible to think that knowledge might be (or have roots in) something other than representation. This did not mean that representation had nothing at all to do with knowledge. Perhaps some (or even all) knowledge still essentially involved ideas' representing objects. But, Foucault insists, the thought that was only now (with Kant) possible was that representation itself (and the ideas that represented) could have an origin in something else.

For Schmitt, there is no such thing as pure violence, there is no violence absolutely exterior to the nomos, because revolutionary violence, once the state of emergency is established, it always finds itself included in the law. The state of emergency is thus the means invented by Schmitt to respond to Benjamin's thesis that there is a pure violence."

That the state of emergency since then has become the norm does not only signify that its undecidability has reached a point of culmination, but also that it is no longer capable of fulfilling the task assigned to it by Schmitt. According to him, the functioning of the legal order rests in the last instance on an arrangement, the state of emergency, whose aim it is to make the norm applicable by a temporary suspension of its exercise. But if the exception becomes the rule, this arrangement can no longer function and Schmitt's theory of the state of emergency breaks down.

Montagets budskap är tydligt: det markerar ett slags kontinuitet mellan den antika kroppen och den moderna. Att så sker i just denna film, av Leni Riefenstahl, inspelad i 30-talets Tyskland, är knappast någon tillfällighet: föreställningen om en sådan kontinuitet, återuppväckandet av antikens kroppskultur genom Weimar-tysklands gymnastiska kultivering av kroppen – det man kallade för Körperkultur – var väl etablerad.

Körperkultur
Under 1900-talets första årtionden utvecklades i Tyskland -- men också på annat håll -- en bred rörelse som kännetecknades av olika föreställningar om att individen kunde förbättra sig själv genom att reglera sin kropp på olika vis. Medel för att åstadkomma en sådan reglering var olika gymnastiska övningar, sport och dans. Avsikten var att frigöra den moderna kroppen från industrialiseringens alienerande utsugning och motarbeta det urbana livets påfrestningar. Också dieter och nudism spelade en viktig roll -- vegetarianism var på stark frammarsch och nudismens ideal och praktik producerade nakna människokroppar som framstod som friska och naturliga, i bjärt kontrast till industriernas reifierade och avhumaniserade arbetarkroppar.

Med denna anda följde naturligtvis också ett nytt intresse för dansen som konstart och ur körperkulturens program föddes nya koreografiska scheman för dans och gymnastik. I en viktig programmatisk film från 1924 med titeln Wege sur Kraft und Schönheit passerar en mängd gymnaster, dansare, och andra förespråkare för kroppskultiveringens ideal revy. Det är onekligen talande att en av de många dansande kroppar som avbildas på filmduken tillhör just Leni Riefenstahl: körperkulturens program och rörelsescheman upptogs således först mycket bokstavligt (de inkorporerades) av Riefenstahl i rollen som dansare, innan hon senare, i egenskap av filmmakare, också överförde dem till den vita duken.

Nationalsocialism och två sorters asketism
Parallellt med körperkulturens starka fokusering på den individuella kroppens fysikalitet, existerade också nya och starka föreställningar om folkkroppen, och om nödvändigheten att reglera denna (jfr. vad Foucault säger om biopolitik och styrningsmentaliteter); på samma vis som den individuella kroppen skulle hållas ren från moderna och främmande element måste också folkroppens helhet utsättas för en motsvarande, reglerande asketism. I den nationalsocialistiska ideologin sammanfaller således nödvändigheten av en asketisk-estetisk reglering av kroppen, som är ett grundvillkor för individens fysiska och mentala hälsa, med kravet att reglera populationen, så att den rasrena folkkroppen kan garanteras. Ett parti ur Mein Kampf belyser detta -- ”... statens första uppgift i folkets tjänst och till dess väl är att bevara, vårda och utveckla de bästa raselementen ... Och eftersom förutsättningen för andlig prestationsförmåga i allmänhet ligger i det givna människomaterialets rasrena kvalitet, så måste uppfostran även i varje enskilt fall allra först ha den kroppsliga sundheten för ögonen och befordra den; ty på det hela taget skall man nog hitta en frisk och stark själ endast i en frisk och stark kropp” (s 39) -- kultivering av kroppen måste alltså prioriteras före odlandet av intellektet. Och som en följd av denna asketiska kultivering kan också folkkroppens helhet regleras.

Den nazistiska ideologin kan alltså, betraktad ur detta perspektiv, sägas vara präglad av två parallella och samverkande asketiska drivkrafter: en som opererar på individens nivå, en annan som är verksam på populationens. Den första avser, i samklang med körperkulturens anda, att reglera för att frigöra individen från det moderna livets destruktiva livsformer, för att stärka och reproducera "de bästa raselementen"; den andra, att reglera och rena folkkroppen genom att avgränsa dess normala population från dess abnorma.

Olympia och asketism
Man kan konstatera att Riefenstahls filmskapande är mycket starkt besjälat av 20-talets Körperkultur, kroppsodlingens fysikalitet och tidens asketiska ideal. Men om den animerade statyn i Olympias öppningsscen utgör en kraftfull metafor för den första formen för asketism, den individuella, är det å andra sidan inte bilder eller metaforer som kännetecknar den andra formen -- den som opererade på populationens nivå. Istället för bilden av friska och starka kroppar i harmonisk kontinuitet med antikens ideal, efterlämnas här istället ett otal mycket konkreta föremål, producerade i massiv industriell skala, formade av svält -- jag tänker på koncentrationslägrens anorektiska kroppar.

…from the seventeenth century onward, these Gauls became the principle or, so to speak, the motor of history… the Gauls became the first or fundamental element, and the Germans became to described as a mere extension of the Gauls. (s. 123)

The conversation of Clovis [hänv. till myten] proves that the ancient Gauls, who had become Germans and Franks, readopted the values and the politcal and religious system of the Roman Empire (s. 123)

Myten åstadkom en bild av Frankrike som passade absolutismen. Frankrikes land (territorium) knyts i sin helhet till suveränen och omsluts av en rätt som utgår från suveränen – myten kunde påvisa att kungens suveränitet föregick feodalismen:

This fable made it possible to assert the native character of the Gaulish population. It also made it possible to assert that Gaul had natural frontiers – those ascribed by Caesar. Establishing those same frontiers was also the political objective of the foreign policy of Richelieu and Louis XIV. The purpose of this tale was also not only to erase all racial differences, but above all to erase any heterogeneity between Germanic right and Roman right … And finally the fiefs and prerogatives of the nobility had to be shown to derive not from the basic or archaic rights of that same nobility, but simply from the will of a king whose power and absolutism predated the organization of feudalism itself. (s. 123f)

Före 1700-talet konstruerades således bilden av Frankrike kring en myt om frändskap och homogenitet mellan två folkgrupper (Galler och Germaner – inte tvärtemot som i England med fiendskapet mellan saxare och normander):

…in france there was until the end of the seventeenth century, no heterogeneity within the body of the nation. The whole system of a fabled kinship between the Gauls and the Germans, and then the Gauls and Romans, and so on, made it possible to guarantee both a continuous transmisssion of power and the unproblematic homogeneity that was shattered at the end of the seventeenth century, not by the supplementary or differential theoretical, theoretico-mythological edifice I was talkning about just now, but by a discourse which is, I believe, absolutely new in terms of its functions, its objects, and its effects. (s. 126)

Under 1700-talet genererade den byråkratiska apparat som Ludvig XIV en massiv anhopning kunskap som skulle konstiturerar en ny bild av Frankrike, en bild för kungen, sammanställa ett vetande för den som skall härska:

What was at stake was the body of information which about the State, the government, and the country needed by the man who would, in a few years or after the death of Louis XIV, be called upon to lead that State, that government, and that country. We are therefore not talking about Télémaque, but about the enormous report on the state of France that Louis XIV ordered his adminstration to produce for his heir and grandson, the duc de Bourgogne. It was a survey on France (a genereal study of the economy, the institutions, and customs of France), and it was intended to constitute the knowledge of the king, or the knowledge that would allow hiom to rule. (s. 128)

Boulainvilliers (som kom från adeln – de gamla feodalherrarna) fick i uppgift att kompilera och sammanfatta denna väldiga anhopning av information. Han passade på att omkonstituerade informationen. Detta är början på den motdiskurs som vänder sig mot kungamakten och som senare skall leda fram till 1800-talets nationalism och nation:

Boulainvilliers’s text is an attempt to put forward theses favorable to the nobility – and his later work also deal with the same problem. He criticizes the sale of crowwn offices, which worked to the disadvantage of the impoverished nobility; he protests against the fact that the nobility has been dispossessed of its right of jurisdiction, and of the profits that went with it (s. 128)

Men B. vänder sig framförallt också mot den maktapparat som kungen har konstruerat:

But the most important feature of Boulainvilliers’s text, and of his recoding of the reports [presented] to the king, is the protest against the fact that the knowledge given to the king, and then to the prince, is a knowledge manufactured by the administrative machine itself. It is a protest against the fact that the king’s knowledge of his subjects has been completely colonized, occupied, prescribed, and defined by the State’s knowledge about the State. The problem is as follows: Must the kings’s knowledge of his kingdom and his subjects be isomorphic with the State’s knowledge of the State? (s. 128)

Kungen kontrollerar administrationen (genom den kan han vara suveränen), men kungen återknyts också till administrationen, så de att tillsammans bilder ett cirkulärt flöde av makt och vetande. Kungen måste, så att säga, underkasta sig sitt eget vetande:

…the prince … must, whether he likes it or not, be persuaded to become part of the same body as the administration; he must be welded to it by the knowledge that the administration retransmits to him, but this time from above. The administration allows the king to rule the country at will, and subject to no restrictions. And conversely, the administration rules the king thanks to the quality and nature of the knowledge it forces upon him (s. 129)

Det är framförallt detta förhållande som enligt Foucault utgör målet för Boulainvilliers’s kritik och hela den motdiskurs som följer:

I think the target of Boulainvilliers and those around him at this time – and the target of those who came after him in the mid seventeenth century [sic, bör avse 1700-talet här] … -- the real target of all the historians connected to the nobiliary reaction is the mechanism of power-knowledge that had bound the administartive apparatus to State absolutism since the seventeenth century. (s. 129)

Foucault identifierar ett nytt strategiskt mål hos adeln – ett motvetande måste konstitueras:

The position that had to be reoccupied as a priority, or the strategic objective Boulainvilliers now set the nobility, and the precondition for any possible revenge, was not what was, in the vocabulary of the court, termed the ’favor of the king’. What had to be regained and occupied was now the king’s knowledge. … What is required is therefore a counterknowledge, a whole program of work that will take the form of absolutely new historical research (s. 129f)

Detta motvetande är den nya historieskrivning som skall neutralisera kungens cirkulära makt/vetande-apparat och framförallt motverka kungens juridiska vetande:

… the knowledge that has to be get rid of … is juridical knowledge … For the nobility this was indeed hateful knowledge, for this was the knowledge that had tricked them, that had disposessed them by using arguments they did not understand, that had stripped them … of their of their rights of jurisdiction and then of their very possessions. … it was also a hateful knowledge because it was in a sense a curcular knowledge which derived knowledge from knowledge. When the king consulted greffiers and jurisconsultants about his rights, what answer could he obtain, if not a knowledge established from the point of view of the judges and prosecutors he himself had created? … a circular knowledge. A knowledge in which the king can encounter only the image of his own absolutism, which reflects back at him, in the form of rights, all the usurpations the king has committed [against] his nobility. (s. 130f)

Och adelns motvetande blir därför historien:

The nobility wants to use another form of knowledge against the knowledge of the greffier: history … History will be the weapon of a nobility that has been betrayed and humiliated, and it will use it against the knowledge of the clerks, which always explains contemporary events in terms of contemporary events, power interms of power, and the letter of the law in terms of the will of the king and vice versa. The form of this history will be profoundly antijuridical … (s. 131f)

Ett nytt historiskt subjekt:

With Boulainvillers .. a new subject of history appears … someone else begins to speak in history, to recount history; someone else begins to say ’I’ and ’we’ as he recounts history … This subject talks about events that occur beneath the State, that ignore right, and that are older and more profound than institutions. (s. 133f)

Det nya reflexiva historiesubjektet är nationen, eller åtminstone dess föregångare. En ganska diffus enhet som saknar klara gränser och inte tillhör ett bestämt territorium:

The something trhat begins to speak in history, that speaks of history, and of which history will speak, i s what the vocabulary of the day called a ’nation’. At this time, the nation is by no means something that is defined by its territorial unity, a definite political morphology … The nation has no frontiers, no definite system of power, and no State. (s. 134)

Det finns en multitud av nationer inom statens gränser, adeln är en sådan. Denna föreställnig om nationen pekar mot 1800-talets nationalism:

The nobility is one nation, as distinct from the many other nations which circulate within the State and come into conflict with one another. It is this notion, this concept of the nation, that will give rise to the famous revolutionary problem of the nation; it will, of course, give rise to the basic concepts of ninteenth-century nationalism. It will also give rise to the notion of race. And, finally, it will give rise to the notion of class. (s. 134)

Om denna utveckling som kamper (struggles) i anslutning till makten:

I have not so much been trying to show you how the nobility used historical discourse to express either its demands or its misfortunes, as to show how a certain instrument of struggle was actually forged in the struggles that took place around the workings of power -- struggles within power and against power. That instrument is a knowledge, a new (or at least partly new) knowledge: the new form of history. The recall of history in this form is basically, I think, the wedge that the nobility will try to drive between the knowledge of the sovereign and the expertise of the administration, adn it will do so in order to disconnected the absolute will of the sovereign from the absolute docility of his administration. (s. 135f)

Följden är att kungen försöker återkolonisera denna kunskap:

And so, from 1760 onward, we begin to see royal power … trying to organize this historical knowledge by, so to speak, reintroducing it into the play between knowledge and power, between the administrative power and the expertise to which it gave rise. From the 1760 onward we see the emergence of institutions that were roughly equivalent to a ministry of history. (s. 135-136)

At the time when the political confrontations of the eighteenth century centered on a historical discourse, or, more specifically, at a deeper level, at the time when historical knowledge was indeed a weapon in the struggle against the absolute monarchy’s administrative-style knowledge, the monarchy wanted, so to speak, to recolonize that knowledge. (s. 135)

A ministry of history was established between the prince and the administration as a way od reestablishing the linkl, of making history part of the workings of monarchic power and its administration. A ministry of history was created between the knowledge of the prince and the expertise of his administartion, and in order to establish, between king and administration, in a controlled way, the uninterrupted tradition of the monarchy. (s. 138)

... att tolkning börjar med för-begrepp, som ersätts med lämpligare begrepp: just dessa ständigt nya utkast som utgör förståelsens och tolkningens inträngande i meningen, utgör det förlopp som Heidegger beskriver. Den som söker förstå utsätter sig för att bli förvillad av för-meningar som inte bekräftas av sakerna själva. Så är förståelsens ständiga uppgift att våga utarbeta de rätta till saken anpassade utkasten, dvs. föregripanden som erhåller sin bekräftelse först genom sakförhållandena. Här finns ingen annan objektivitet än utarbetandet av för-meningar som bekräftas. (329)

Om "måttstocken" -- varje utsaga presenterar en begränsad mängd tolkningsmöjligheter (perspektiv):

... meningar är visserligen en rörlig mångfald av möjligheter, men inom denna mångfald av det som kan menas, dvs. av det som en läsare kan finna meningsfullt och såtillvida kan förvänta sig, är ändå inte allting möjligt, och den som inte har hört vad den andre verkligen säger skall till slut inte kunna inordna det i mängden av förväntningar. Och här finns sålunda en måttstock. (329)

För-domar skall delta i tolkningsansatsen, inverka på meningen, men inte bestämma meningen:

Den som skall förstå skall inte från början överlämna sig åt de egna tillfälliga för-meningarna och därmed så konsekvent och ihärdigt som möjligt höra förbi textens mening – tills det kanske blir omöjligt att inte höra den, och den då kullkastar den förmenta förståelsen... Den som vill förstå texten är tvärtom beredd att låta den säga honom något. Därför måste ett hermenvtiskt skolat medvetande från början vara mottagligt för möjligheten att texten säger något annat än man förväntar sig. Sådan mottaglighet förutsätter emellertid varken att man är 'neutral' när det gäller saken eller att man utraderar sig själv, utan innebär att man avpassar sina egna avvikande för-meningar och för-domar efter saken. (330)

Konstaterande och accepterande av Heiddegers utgångspunkt, att för-förståelsen alltid finns där och inte går att undfly. Ett friläggande av en helt oberoende innebörd genom en subjektiv identifikation med författarintentionen (den "divinatoriska aktien") är alltså inte möjligt -- och inte heller önskvärt

I Heideggers analys får den hermenvtiska cirkeln en helt ny innebörd. Förståelsens cirkelstruktur avsåg i de tidigare teorierna alltid den formella relationen mellan det enskilda och det hela, resp. dess subjektiva återspeglingar: den anade antecpiationen av det hela och den efterföljande analysen av det hela i enskildheter. Enligt denna teori rörde sig cirkelrörelsen fram och åter i texten och blev upphävd i den fullbordade förståelsen av denna. Förståelsens teori nådde sin höjdpunkt i en divinatorisk akt, vid vilken man helt försätter sig i författaren och därigenom får en lösning på allt det hos texten som är främmande och väcker undran. Heidegger däremot inser att textens förståelse hela tiden förblir bestämd av för-förståelsens föregripande rörelse. (331)

Detta är det historiska medvetandets uppgift:

”Vad Heidegger beskriver på detta sätt är ingenting annat än det historiska medvetandets konkretiseringsuppgift. Denna fordrar att man är medveten om egna förmeningar och för-domar och att man alltid låter det historiska medvetandet genomtränga förståelseprocessen, så att uppfattningen av det historiska andra och den därvid tillämpade användningen av historiska metoder inte läser ur materialet blott det som man själv inlagt i det.” (331)

Föregripandet av fullkomligheten, som bestämmer all vår förståelse, visar sig själv i varje enskilt fall ha ett bestämt innehåll. Det förutsätts inte bara en immanent meningsenhet, som ger ledning åt den som läser texten, utan läsarens förståelse ledes ständigt också av transcendenta meningsförväntningar som har sin grund i förhållandet till det menades sanning. (s. 331)

Liksom brevmottagaren förstår de meddelanden som brevet innehåller och till en början ser tingen med brevskrivarens ögon, dvs. håller för sant vad denne skriver -- och inte söker förstå brevskrivarens mening som sådan, på samma sätt förstår vi också den traderade texten på grundval av meningsförväntningar hämtade från vår egen situation. Och liksom vi tror på en korrespondents meddelanden därför att han var närvarande eller på annat sätt visste bättre, så räknar vi också när det gäller en traderad text i princip med möjligheten att den vet det bättre än vår egen för-mening vill göra gällande. Först om försöket att låta det sagda vara sant misslyckas uppkommer strävan att 'förstå' texten -- psykologiskt eller historiskt -- som en annans mening. (s. 331f)

Den första av alla hermenevtiska betingelser förblir således: att förstå saken, att ha att göra med samma sak. Förståelsen av saken bestämmer vad som skall betraktas som den egentliga meningen och därmed också användningen fullkomlighetens föregripande. ... Hermenvtiken måste utgå från att den som vill förstå är förbunden med saken som kommer till tals genom det traderade föremålet, och har anslutit sig till eller ansluter sig till den tradition ur vilken det traderade meddelandet talar. Å andra sidan vet det hermenvtiska medvetandet att det inte kan vara förbundet med saken på ett sådant sätt att en utan inskränkning självklar enighet föreligger, samma sorts enighet som gäller vid en oavbrutet fortlevande tradition. (s. 332)

Det består verkligen ett motsatsförhållande mellan förtrolighet och främlingskap som är grunden till hermenvtiska uppgiften, dock så att den inte med Schleiermacher skall förstås psykologiskt som en spänning som uttrycker individualiteten hemlighet, utan sant hermenvtiskt, dvs. med avseende på det som sagts: ett språk med vilket traditionen talar till oss, utsagor som den riktar till oss. Den ställning av något mellan främlingskap och förtrolighet som det traderade har för oss, är alltså ett "emellan" som ligegr mellan den historiskt menade, genom avståndet förvrängda saken och tillhörigheten till en tradition. I detta "emellan" är hermenvtikens sanna ort. (s. 332)

Av denna mellanställning som hermenvtiken intar följer att det som i tidigare hermenvtik förblev helt merginellt, nämligen tidsavståndet och dess betydelse för förståelsen, nu bildar dess medelpunkt. Tiden är inte primärt en avgrund som måste överbryggas därför att den skiljer åt och håller på avstånd, utan tiden är i själva verket en bärande grund för det skeende i vilket den nuvarande förståelsen har sina rötter. Tidsavståndet är därför inte något som måste övervinnas. Detta var däremot historismens naiva förutsättning att man försätetr sig i tidens anda, att man tänker i den tidens och inte i sin egen tids begrepp och föreställningar, och på så sätt uppnår historisk objektivitet. I själva verket kommer det an på att inse att tidsavtåndet är en positiv och produktiv möjlighet till förståelse. (s. 332f)

Sålunda är omdömena om samtida konst osäkra på gränsen till förtvivlan för det vetenskapliga medvetandet. Uppenbarligen närmar vi oss sådana skapelser med okontrollerbara för-omdömen som kan förläna dem överresonans som inte är konform med deras sanna innehåll och deras sanna betydelse. Först avdöendet av alla sådana aktuella relationer gör att deras egen gestalt blir synlig och därmed möjliggör förståelsen av vad som är sagt i dem, en förståelse som kan göra bindande anspråk på allmängiltighet. (s. 333)

Generally, it can be said that there are three types of struggles: either against forms of domination (ethnic, social, religious); against forms of exploitation which separate individuals from what they produce; or against that which ties the individual to himself and submits him to others in this way (struggles against subjection, against forms of subjectivity and submission) (s. 212)

...nowadays, the struggle against the forms of subjection -- against the submission of subjectivity -- is becoming more and more important, even though the struggles against forms of domination and exploitation have not disappeared. Quite the contrary. (s. 213)

...det är dock inte för första gången i historien som ett sådant motstånd mot former av subjektivering har haft en framträdande funktion. Foucault läser renässansen och protestantismen som revolter av detta slag, riktade mot en given subjektivitet, till förmån för en ny:

All those movements which took place in the fifteenth and sixteenth centuries and which have the reformation as their main expression and result should be analyzed as a great crisis of subjectivity and a revolt against the kind of religious and moral power which gave form during the middle ages to this subjectivity. The need to take part in spiritual life, in the work of salvation, in the truth which lies in the Book -- all that was a struggle for a new subjectivity. (s. 213)

Om pastoral makt:

This form of power is salvation oriented (as opposed to political power). It is oblative (as opposed to the principle of sovereignty; it is individualizing (as opposed to legal power); it is coextensive and continuous with life; it is linked with the production of truth -- the truth of the individual himself. (s. 214)

I den "moderna staten" är villkoret för deltagande/acceptans att låta sig integreras enligt ett givet mönster, att underkasta sig en viss subjektivitet:

I don't think that we should consider the "modern state" as an entity which was developed above individuals, ignoring what they are and even their very existence, but on the contrary as a very sophisticated structure, in which individuals can be integrated, under one condition: that this individuality would be shaped in a new form, and submitted to a set of very specific patterns. (s. 214)

En nyckelformulering? -- statens (nationalstatens) grundläggande funktion är enligt Foucault att individualisera enligt ett givet mönster:

In a way, we can see the state as a modern matrix of inidvidualization or a new form of pastoral power. (s. 215)

En (nästan) rak beskrivning av vad motstånd bör vara -- ett etiskt motiverat motstånd är enligt Foucault motstånd mot en given subjektivitet, ett motstånd som skapar utrymme för nya former av subjektivitet och självförståelse:

Maybe the target nowadays is not to discover what we are, but to refuse what we are. We have to imagine and to build up what we could be to get rid of this kind of political "double bind", which is the simultaneous individualization and totlaization of modern power structures. (s. 216)

Paul Rabinow. You have recently been talking about a "history of problematics". What is a history of problematics? Michel Foucault. For a long time, I have been trying to see if it would be possible to describe the history of thought as distinct both from the history of ideas (by which I mean the analysis of systems of representation) and from the history of mentalities (by which I mean the analysis of attitudes and types of action [schémas de comportement]). It seemed to me there was one element that was capable of describing the history of thought—this was what one could call the problems or, more exactly, problematizations.

What distinguishes thought is that it is something quite different from the set of representations that underlies a certain behavior; it is also quite different from the domain of attitudes that can determine this behavior. Thought is not what inhabits a certain conduct and gives it its meaning; rather, it is what allows one to step back from this way of acting or reacting, to present it to oneself as an object of thought and to question it as to its meaning, its conditions, and its goals. Thought is freedom in relation to wh To say that the study of thought is the analysis of a freedom does not mean one is dealing with a formal system that has reference only to itself. Actually, for a domain of action, a behavior, to enter the field of thought, it is necessary for a certain number of factors to have made it uncertain, to have made it lose its familiarity, or to have provoked a certain number of difficulties around it. These elements result from social, economic, or political processes. But here, their only role is that of instigation. They can exist and perform their action for a very long time, before there is effective problematization by thought. And when thought intervenes, it doesn’t assume a unique form that is the direct result or the necessary expression of these difficulties; it is an original or specific response—often taking many forms, sometimes even contradictory in its different aspects—to these difficulties, which are defined for it by a situation or a context, and which hold true as a possible question.

To one single set of difficulties, several responses can be made. And most of the time different responses actually are proposed. But what must be understood is what makes them simultaneously possible: it is the point in which their simultaneity is rooted; it is the soil that can nourish them all in their diversity and sometimes in spite of their contradictions. To the different difficulties encountered by the practice regarding mental illness in the eighteen century, diverse solutions were proposed: Tuke’s and Pinel’s are examples. In the same way, a whole group of solutions was proposed for the difficulties encountered in the second half of the eighteenth century by penal practice. Or again, to take a very remote example, the diverse schools of philosophy of the Hellenistic period proposed different solutions to the difficulties of traditional sexual ethics.

But the work of a history of thought would be to rediscover at the root of these diverse solutions the general form of problematization that has made them possible—even in their very opposition; or what has made possible the transformation of the difficulties and obstacles of a practice into a general problem for which one proposes diverse practical solutions.

It is problematization that responds to these difficulties, but by doing something quite other than expressing them or manifesting them: in connection with them, it develops the conditions in which possible responses can be given; it defines the elements that will constitute what the different solutions attempt to respond to. This development of a given into a question, this transformation of a group of obstacles and difficulties into problems to which the diverse solutions will attempt to produce a response, this is what constitutes the point of problematization and the specific work of thought.

It is clear how far one is from an analysis in terms of deconstruction (any confusion between these two methods would be unwise). Rather, it is a question of a movement of critical analysis in which one tries to see how the different solutions to a problem have been constructed; but also how these different solutions result from a specific form of problematization. And it then appears that any new solution which might be added to the others would arise from current problematization, modifying only several of the postulates or principles on which one bases the responses that one gives. The work of philosophical and historical reflection is put back into the field of the work of thought only on condition that one clearly grasps problematization not as an arrangement of representations but as a work of thought.