Allt som är djupt älskar att bära mask; de allra djupaste tingen hyser rentav ett hat mot allt vad bild och avbildning heter. Vad skulle passa bättre än den absoluta kontrasten som förklädnad för en guds skygghet? En betänklig tanke: det vore märkvärdigt om inte någon mystiker någon gång vågat sig in på den sortens funderingar i sitt stilla sinne. Det finns skeenden av så ömtålig art att man gör klokt i att skyla över dem med en grovhet och göra dem oigenkännliga; det finns hand­lingar av kärlek och måttlös generositet som helst av allt borde åtföljas av att man tar en käpp och klår upp det eventuella ögonvittnet, det verkar avtrubbande på hans minne. Somliga har förmågan att trubba av och misshandla sitt eget minne, för att åtminstone få hämnd på denne ende invigde — skam­känslan är uppfinningsrik.
	Det är inte sina värsta bravader som man skäms värst för: det är inte bakslughet allt som bär mask — det finns så mycket godhet i slugheten. Jag kan mycket väl föreställa mig en människa med något kostbart och ömtåligt att ta vård om rulla fram genom livet rund och klumpig som ett grönt gammalt järnbeslaget vinfat: subtiliteten i hennes skamkänsla vill ha det så.