Vetreät veteraanit - Pelle

 

 

 

Hejsan!

 

Jag heter Pelle (eller officiellt Big Bang´s Maxi Millian.) och fyller i år 10 år.
Det var egentligen meningen att jag skulle stanna på kenneln i Sverige som jag kommer ifrån men så ringde matte ända från Finland och då lovade de bort mig meddetsamma. Jag hade alltså hunnit bli fem månader gammal när matte och husse hämtade mig i Stockholm. Stackars matte vilken min hon hade första gången hon såg mig, hon hade väntat sig en liten nätt hundvalp och där stod jag stor och ståtlig och slickade ren en kastrull som fanns i diskhon. Sedan bar det av med båt över till Finland, det var ganska okej, men så måste vi också göra en bilresa för att komma hem till Vasa där matte och husse bodde då. Det var nog inte roligt, än idag undviker jag det där som kallas bil om det bara går.

 

Fåglar är min stora passion, det spelar ingen roll om de är stora eller små, allt går att jaga. När jag var yngre tog jag en tur efter några fåglar på vårisen. Det där uppskattade nog inte matte särskilt mycket, men hon förstod nog inte att jag kommer tillbaka när jag har färdigt. Kan ju vara att det hade något att göra med att det redan då var mycket vatten på isen och att matte inte var säker på att isen höll att springa på.

 

Efter att vi flyttat till Esse så råkade matte en annan setterägare vid veterinären och då började vi plötsligt springa på nåt som kallades utställningsträningar och vi hann också pröva på några utställningar. Jag blev nog ingen utställningsstjärna men jag trivs nog ändå bättre här hemma. Definitivt slut blev det nog med utställningarna sedan matte fick veta att jag inte har så bra höfter, men jag klarar mig utmärkt här hemma där jag får springa omkring på gården och jaga småfåglar när jag tycker.

 

 

 

 

 

 

 

Det ordnade sig också för matte för hon fick börja springa på utställningar med den här nya valpen som plötsligt dök upp hos oss. Han heter Morgan. Han var en riktigt besvärlig kille när han var liten, hängde och svängde i mina öron. Hans mun fastnade jämt i mina ben och svans och jaa snäll som man är så lät jag honom hållas. När det blev för mycket flyttade jag bara på mig så att matte skulle märka att jag ville vara ifred en stund.

 

Numera går det nog bättre, han hänger mig inte i benen i alla fall mera, fastän han kan vara lite irriterande när jag ska äta ben emellanåt. Fastän han har ett eget så skulle han vilja ha mitt ändå. Men det är tur att han fattar att det ännu är jag som bestämmer här i huset. Men det är väl ändå bra att han finns, jag behöver inte vara helt ensam på dagarna när alla andra i familjen är på jobb och lillkillen (7år) är i förskolan.

 

Ha nu alla en riktigt skön sommar och nästa utmaning  vill jag skicka till Anjalankoski  åt en dam som heter Kanelin Vauhti-Valma.