: New Items To The Collection :

¤ Magnus Cronberg ;
Född:1668-08-21 – Stockholms stad, Stockholms län Död:1740-04-23 – Stockholms stad, Stockholms län
2. Fredric Magnus Cronberg, den föregåendes son, f. 21 aug. 1668 i Stockholm, d. där 23 apr. 1740. Ingick vid G, V. von Budbergs (Västra Nylands) infanteriregemente 1688; bevistade kriget i Holland 1688—90; tjänade i holländsk krigstjänst 1690—93, som volontär vid generallöjtnant Dellwiks regemente 1690—91 och som regementskvartermästare därstädes 1692—93; fänrik vid Väster- bottens regemente 24 febr. 1694; löjtnant därstädes 6 juli 1698; löjtnant vid livdragonregementet 2 jan. 1700; kapten därstädes 29 nov. 1700; överstelöjtnant i armén 1702; överstelöjtnant vid Västgöta kavalleriregemente 28 juli 1704; interims överste för Närkes och Värmlands regemente 20 maj 1710; överste därstädes 28 maj 1710 (meritförteckn.); överste för Västerbottens regemente juni 1711 (med fullmaktsdatum 13 okt. 1710)—26 juni 1717; generalmajor 2 jan. 1717; tf. landshövding i Västerbottens län 7 jan. 1717; landshövding i nämnda län 19 nov. 1717; friherre 19 nov. 1717; landshövding i Uppsala län 26 apr. 1719;, generallöjtnant av infanteriet 11 sept. 1719; generalfälttygmästare 16 dec. 1728.
Gift 4 nov. 1704 med Elisabet Broman, d. 20 maj 1748, dotter till superintendenten Erlandus Svenonis Broman och änka efter rikshistoriografen Petrus Lagerlöf.
C:s ungdom inföll under en jämförelsevis lång fredsperiod i vårt land. För erhållande av praktisk utbildning i krigarens yrke var det nödvändigt att söka anställning i främmande tjänst. Detta i förening med en viss äventyrslusta torde varit skälet till att han skyndade att anmäla sig vid ett av de regementen, som 1688 av Karl XI ställdes till Vilhelms av Oranien förfogande. Under de närmaste fem åren deltog han i dennes krigsföretag, varvid han sin »begynnelse gjorde med musköten». Att han vann sina förmäns förtroende framgår därav, att han under de två sista åren trots sin ungdom fick tjänstgöra som regementskvartermästare. Efter hemkomsten gick det trögt med befordringarna ända till utbrottet av det stora nordiska kriget. Nyss utnämnd till kapten vid livdragonregementet blev han svårt sårad i slaget vid Narva 20 nov. 1700 men kunde dock kvarbliva vid sitt regemente. Under 1702 års fälttåg sårades han återigen vid Klissov 9 juli 1702 och denna gången så allvarligt, att han nödgades begära permission hem till Sverige. Redan samma år togs han här i anspråk för nya uppgifter. Han erhöll högsta ledningen vid överförandet av ett gevärs-, artilleri- och ammunitionsförråd till Finland samt synes därstädes hava medverkat vid organiserandet av ett folkuppbåd. Enligt egen uppgift antog han och utbildade officerare av såväl infanteriet och artilleriet som fortifikationen samt lyckades uppbringa uppbådet till en styrka av 15,000 man. Hans verksamhet kom alltså redan nu att inriktas på det område, inom vilket hans förnämsta livsgärning kom att ligga, nämligen det militärorganisatoriska. Härtill torde nog även hava bidragit, att han aldrig synes hava så fullt återvunnit sin hälsa, att han kunde uthärda med fältlivets strapatser. Han deltog visserligen som överstelöjtnant vid Västgöta kavalleriregemente i fälttåget i Skåne 1710, men förföljdes fortfarande av sin gamla otur. I slaget vid Hälsingborg erhöll han nämligen ej mindre än fyra blessyrer, varvid han bl. a. fick tre fingrar på högra handen avhuggna. Omedelbart härefter blev han på framställning av amiral Hans Wachtmeister beordrad till Karlskrona för att vara behjälplig vid försvarsverkens iståndsättande därstädes. Efter några månader togs han i anspråk för nya uppgifter. I maj fick han taga befälet över det genom olyckorna vid Pultava och Perevelotjna hårt åtgångna Närke-Värmlands regemente, och följande år förflyttades han till Västerbottens regemente, som befann sig i ett ännu bedrövligare skick. Nyuppsatt efter Pultava hade det i slutet av 1709 och början av 1710 överförts till Östersjöprovinserna för att tjänstgöra som besättning i Reval m. fl. fasta orter, där »det förra regementet», för att begagna C: s ord, »så olyckligen bortsmälte i Riga och Reval uti pesten 1710» och de överlevande efter fästningarnas fall bortfördes i rysk fångenskap. Detta regemente, som sålunda under kortare tid än två år blivit tvenne gånger så gott som tillintetgjort, skulle alltså än en gång uppsättas, en uppgift, som måste varit förknippad med de allvarligaste svårigheter. Redan påföljande år befann sig emellertid regementet åter i krigsdugligt skick. Att C. lyckades lösa detta uppdrag på så anmärkningsvärt kort tid vittnar om ett mindre vanligt mått av kraft och organisationsförmåga. Det nyuppsatta regementet togs under de närmaste åren i anspråk för vakthållning längs kusterna söderut, först på västkusten och sedermera i Roslagen. Regementets rekryteringsområde blottades emellertid på trupper och utsattes för ryssarnas upprepade och våldsamma härjningar. Karl XII fann det också nödvändigt att där äga en kraftfull, med de militära förhållandena fullt förtrogen landshövding. Den dittillsvarande innehavaren av ämbetet, den åttiårige A. E. Ramsay, avlägsnades, och C. fick i jan. 1717 träda i hans ställe som styresman i Västerbottens län. Hans verksamhet i denna befattning blev dock tämligen kortvarig. Då hans nedsatta hälsa endast med svårighet uthärdade de stränga norrländska vintrarna, anhöll han om förflyttning till ett sydligare län och utnämndes redan 1719 till landshövding i Uppsala. Sedan landet äntligen fått fred 1721, gällde det att genom sträng sparsamhet och ändamålsenliga förvaltningsåtgärder hela de sår, som kriget slagit. C. synes med nit och duglighet hava ägnat sig åt den mångfald av maktpåliggande och svåra, uppgifter, som under denna period påvilade civilförvaltningens främsta målsmän. Icke desto mindre utnämndes han 1728 till generalfälttygmästäre. Att han själv ej önskat denna förflyttning torde kunna slutas därav, att han inom kort anmälde sig som sökande till flera andra befattningar såsom presidentskapet i bergskollegium (1729) och landshövdingestolen i Göteborg (1730). Artilleriet var vid denna tid organiserat som ett enda regemente med generalfälttygmästaren som chef och en överste, vilken under honom utövade det omedelbara befälet. Generalfälttygmästarens uppgift synes huvudsakligen ha bestått i att handhava uppsikten över artillerimaterielen, manskapets beklädnad m. m. dylikt samt till en viss grad i handläggande av personalfrågor. Denna organisation, som endast inrymde ett ringa mått av initiativ och handlingsfrihet åt chefen, torde, jämte de tryckta tiderna efter Karl XII: s död, förklara, att C: s verksamhet ej kom att bliva av någon nämnvärdare betydelse. Härtill bidrog nog även, att befattningen synes hava varit jämförelsevis svagt avlönad och att den numera till åren komne mannen började tyngas av svåra ekonomiska bekymmer. Ett personligt lönetillägg av 1,500 dir smt, som han uppbar fr. o. m. 1731, tycks endast hava medfört en tillfällig lättnad i hans år från år alltmera undergrävda ekonomi. Att han i sin sist innehavda befattning ej kom att uträtta något av större vikt får dock icke undanskymma hans stora förtjänster om fäderneslandet under hårda och upprörda tider.

¤ Stobée ;
Född:1676-05-10 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län Död:1756-05-31 – Råda församling (R-län), Skaraborgs län
2 Stobée (Stobaeus), Lorentz Christoffer, son till S 1 i hans 1:a gifte, f 10 maj 1676 i Lund (A P Stobaeus; Tilas 1757; dp 21 maj), d 31 maj 1756 i Råda, Skar. Inskr vid LU febr 85, lantmäteriex 96, e o lantmätare vid skånska kommissionen 96, löjtn vid Forti?kationen 24 mars 99, kapten där med placering i Viborg 11 nov 02, generalkvartermästarelöjtn 27 okt 06, överstelöjtn 17 jan 07, adl 1 febr 07 (introd 19), i rysk fångenskap 15 juni 10–aug 15, överste i Forti?kationen 30 sept 19, deltog i riksdagarna 19–31 o 38/39–46/47 (led av SU 19, 20, 31 o 38/39–46/47), led av fästningskommissionen för Stralsund 31, v dir vid Forti?kationen 23 maj 37, generalmajor o dir för Forti?kationen med säte o stämma i Krigskoll 29 maj 39, kommissarie vid sv-norska gränsregleringen 10 mars 40–47, landsh o överkommendant i Gbgs o Bohus län 7 aug 41–20 juni 49. – LVA 39 (utesluten 48).
G 1) 29 dec 1706 (Tilas 1757) m Christina Åkerhielm, f 3 juni 1691 (Tilas 1757) trol i Sthlm, begr 8 jan 1717 i Lund, dtr till statssekreteraren Samuel Å o Catharina Mollsdorff;
2) 6 okt 1717 i Malmö, S:t Petri, m Anna Catharina Franc i hennes 2:a g, f 22 juni 1671 (Tilas 1757) trol i Malmö (fdb saknas), d 14 jan 1729 i Barsebäck, Malm, dtr till rådmannen Gert Franckesen o Anne Bager, samt tidigare g m överauditören Johan Langenhielm;
3) 27 juni 1732 i Stralsund, S:t Nikolai, m Catharina Margareta Emsteck, adl o adopterad Loos, i hennes 1:a g, f 26 aug 1713 i Hamburg, S:t Petri, d 1 okt 1776 i Råda, dtr till borgmästaren Mikael E o Margareta Elisabet v Ahlefelt, samt omg m hovmarskalken Axel Magnus Stiernsparre.
S:s litterära intressen och självständiga natur kan spåras tillbaka till det lärda föräldrahemmet i Lund och till faderns påverkan. Efter studier, där S särskilt fångades av de matematiska vetenskaperna, och examen 1696 sökte han en lantmätarbefattning i Bremen, men anställdes i stället vid skånska kommissionen där han sysselsattes med geometriska och geogra?ska mätningar och kartritning.
I mars 1699 utnämndes S till löjtnant vid Forti?kationen, där han förestod informationen vid forti?kationskontoret i Sthlm och övervakade befästningsarbeten vid Vaxholm till 1702. Därefter beordrades han till Finland för att biträda vid uppförandet av skansar och befästningsbyggnader mot ryska gränsen. Tjänstgöringen var främst förlagd till Viborg som genom Nöteborgs fall i sept 1702 kommit i ett utsatt läge, och de närmast följande åren ägnades åt att iordningställa försvarsverken vid Keksholm och Viborg. En dessein ritad av S, daterad 10 maj 1703 (i KrA), visar bl a jordfyllning innanför Viborgs stadsmur, bastioner och en stor ravelin, ”Carolus”, med reträttravelin åt nordost. Efter denna plan påbörjades arbetet med S som hårdför pådrivare. Hans relationsritning 25 nov 1705 visar att det vid stadsverken fanns fyra bastioner av vilka två var nya. S utmärkte sig även i fält, först under generalmajor A Cronhiorts (bd 9) och därefter under generallöjtnant G J Maydells (bd 25) befäl.
I Viborgs lyckosamma försvar mot den av ryssarna illa förberedda och korta belägringen 1706, där alla forti?kationsof?cerare var i främsta linjen, deltog S med distinktion och befordrades till generalkvartermästarelöjtnant. Trots att S energiskt drivit på forti?kationsarbetena i Viborg var de långt ifrån klara när ryssarna 1710 åter började visa sig utanför vallarna. I det sega försvaret mot den ryska övermakten utmärkte sig S ånyo, men Viborgs försvarare kunde inte hålla ut i längden och tvangs efter tretton veckor kapitulera. S fördes först till S:t Petersburg där tsar Peter skall ha försökt tubba honom att som generalmajor inträda i rysk tjänst. Då S ståndaktigt nekade för?yttades han till Arkangelsk varifrån han lyckades ?y och återvända till Sverige i aug 1715.
De spännande berättelserna om S:s tid i fångenskap i S:t Petersburg och ?ykten från Arkangelsk har ofta återgivits. Medan en dödad björn sades ha med all heder begravts i S:s ställe, skall han själv i en köpmans skepnad ha listat sig undan sina väktare och sedan dolt sig förklädd till amma, tills han kunde passera gränsen efter en vandring på mer än 200 mil. Visst är endast att S och ?era andra ?ytt från S:t Petersburg och lyckats ta sig till Sverige.
Efter återkomsten började S tjänstgöra vid forti?kationskontoret i Sthlm. 1716 sändes han till Svinesund för att uppgöra förslag till befästning där. En ny sådan började anläggas strax framför Ringdalsfjordens mynning. Den benämndes Sundsborg och desseinen hade utförts av S. Året därpå sysselsattes han med befästningsarbeten i Skåne, särskilt vid Råå strax intill Helsingborg, och i maj 1718 beordrades S att göra tjänst vid värmländska armén som befälhavare av Forti?kationen. Han bevistade även fälttåget mot Norge detta år, var med om att driva bort ?enden från Örja skans och deltog i Fredrikshalds belägring.
Året därpå deltog S i sin första riksdag utan att göra mycket väsen av sig. Under 1720 års ständermöte gjorde han sig däremot bemärkt som kraftfull anhängare av det holsteinska ”tronföljarpartiet” vilket inte sågs med blida ögon av Fredrik I och kretsarna kring honom. Under riksdagen yrkade S att ständerna skulle erkänna hertig Karl Fredriks av Holstein-Gottorp (bd 20), son till Karl XII:s syster Hedvig So?a, tronföljdsanspråk och anslå ett underhåll till honom. Förslaget var nära att gå igenom, men hovet agerade kraftfullt och resultatet blev att frågan om tronföljden inte skulle få upptas till behandling förrän tronen blev ledig.
S:s sympati för hertig Karl Fredrik var väl känd och det faktum att den duglige forti?kationsof?ceren S redan 1719 förbigåtts vid utnämningen av ny forti?kationsdirektör kan ses i ljuset av hans holsteinska preferenser.
Efter riksdagen 1720, då S återvänt till sin tjänst i Skåne, arresterades han plötsligt 14 aug på grund av en angivelse mot honom som gjorts hos kungen av generaladjutanten J C v Gyllenstein. S:s papper togs i beslag men något anstötligt kunde inte spåras i dessa. S klagade hos regeringen och begärde skydd och dom. En generalkrigsrätt förordnades men inte förrän i dec kunde en anklagelse framställas mot honom, och den rörde petitesser. S hade efter riksdagen rest från huvudstaden utan att be om permission av direktören för Forti?kationen eller ta avsked av kungen. Generalkrigsrätten ansåg att en varning var tillräcklig för förseelserna. S invände med fog att eftersom han var kommenderad i Skåne behövde han inte permission för att resa dit.
S blev också angiven för upproriskt tal då han bl a skulle ha hörts säga att hertigen av Holstein inom årets slut skulle bli kung och vidare att S skulle ha tagit emot ryska pengar. De främsta angivarna var Gyllenstein och den avdankade kaptenen Anders Gyllenroth. Även köpta vittnen användes för att komma åt S, men han försvarade sig kraftfullt och lyckades bevisa sin oskuld. Gyllenstein ?ydde riket men Gyllenroth och fem av hans kumpaner dömdes av generalkrigsrätten till döden.
Mycket tyder på att Fredrik I själv varit inblandad i förföljelserna mot S. Då domen över Gyllenroth och dennes anhang behandlades i justitierevisionen i mars 1722 önskade kungen använda sig av sin benådningsrätt, men rådet vägrade gå med på detta och var samstämmigt av den uppfattningen att Gyllenroth förtjänade dödsstraffet. Kungen vägrade underskriva domen, men till ingen nytta. Gyllenroth blev halshuggen på galgbacken 23 april och S tillerkändes 11 700 dlr smt i skadestånd vid 1723 års riksdag.
Uppenbarligen var det inte lätt att skrämma S. Vid riksdagen 1726/27 framträdde han tillsammans med sina svågrar Samuel Åkerhielm d y och Josias Cederhielm (bd 8) åter som kraftfull och orädd företrädare för det holsteinska partiet och motståndare till Arvid Horn och den hannoverska alliansen. Mot bakgrund av alliansfrågan föreslog S att riksråd och kansliämbetsmän inte borde tillåtas bevista SU:s sammanträden. Horn, som var kanslipresident och lantmarskalk och i den sistnämnda rollen självskriven som ordförande i utskottet, försvarade sig med att han kunde skilja på sina roller: ”Jag abondonerar presidenten i kansliet och riksrådsämbetet och lämnar presidenten och riksrådet Horn med dess sentimens till Riksens ständers examen samt remarquer och försvarar honom inte, utan Gud må hjälpa honom, men här skall jag bära mig åt som en opartisk lantmarskalk” (AdRP 13 sept 1726). Efter denna kraftfulla markering från Horns sida avvisades S:s förslag.
Alliansförhandlingarna sniglade sig framåt, möjligen med Horns goda minne. Som utpräglad politisk taktiker kunde det vara värdefullt för honom att ha tid nog till att pejla styrkeförhållandena. När ett förslag om riksdagens förlängning, för att de viktigaste ärendena skulle hinna avgöras, kom upp, ställde Horn proposition så hastigt att tid till diskussion inte medgavs. S protesterade och krävde att riksdagen borde avslutas enligt reglerna och ny riksdag utlysas i jan året därpå, men han ?ck inte riddarhuset på sin sida. Tre gånger försökte S få till stånd en votering utan att lyckas. Han råkade då i gräl med Horn genom att påminna honom om hans lantmarskalksed, eftersom Horn vägrat honom hans önskan om votering. Då ”yppades ett stort buller, emedan R o A tyckte illa vara, att H Ex deras lantmarskalk blev på detta sättet bemött” (AdRP 3 dec 1726). Efter ytterligare någon ordväxling fann sig S nödgad att krypa till korset genom att avge åtminstone en halv ursäkt. Riksdagens förlängning antogs av riksdagen, och så småningom kunde Horn driva igenom den hannoverska alliansen.
S deltog fortsättningsvis i ?era ständermöten ända fram t o m riksdagen 1746/47. Vid ?era av dessa placerades han i det mäktiga SU, men hans politiska glöd förefaller ha falnat en smula med åren. Dock synes han 1731 tillsammans med T G Bielke (bd 4), Hans v Fersen (bd 15) och D N v Höpken (bd 19) ha fungerat som rysk penningdistributör. Som många av de holsteinskt sinnade politikerna tycks S ha anslutit sig till hattpartiet. I en förteckning uppgjord av mössan C G Bielke (bd 4) över ett stort antal adelsmäns ståndpunkter i den partiskiljande licentieringsfrågan under riksdagen 1738/39 delas ledamöterna upp i fyra grupper: Goda, Equivoca, Onda och Wärst. Här har S placerats bland de Onda (Nilzén).
Under följande riksdag 1740/41 när hattarna satt stadigt vid makten belönades trogna proselyter med penningar och ämbeten. S:s utnämning till landshövding och kommendant och inval i VA har setts i detta ljus. Även om det ligger någonting i detta får det inte undanskymma det faktum att S med sin militära, administrativa och vetenskapliga kompetens var lämpad för uppgiften och invalet.
När S som landshövding anlände till Gbg på hösten 1741 mottogs han av det under gevär paraderande borgerskapet. Han såg till att det blev ordning och reda i staden och var troligen den mest betydande av Gbgs landshövdingar under frihetstiden.
Under sin tid som kungens befallningsman i länet lade S ner ett stort arbete vid den svensk-norska gränsregleringen och författade därvid 1746 en genomarbetad relation (tr av Boëthius), i vilken han utvecklade sina tankar om lapparnas svårigheter bl a med tillströmningen av nybyggare till lappmarken. Relationen vittnar om att S besatt en skolad, vaken och mångsidig iakttagelseförmåga och självständigt omdöme. Även relevanta kulturhistoriska och etnogra?ska aspekter lyfts fram i berättelsen.
73 år gammal beviljades S på egen begäran avsked från sina ämbeten, och sju år senare avled han på sin egendom Ågården vid Lidköping, utan att efterlämna någon manlig arvinge.
Sina betydelsefullaste insatser gjorde S som forti?kationsof?cer, landshövding och ?erårig ledare av det stora gränsverket. Som politiker blev han inte lika framgångsrik, kanske hans temperament låg honom i fatet.
S var inte främmande för de klassiska auktorerna och hade sinne för praktiskt tillämpad naturvetenskap, vilket gjorde det naturligt att han bereddes plats bland VA:s första ledamöter.
S var även gripen av tidens innerligare religiösa stämningar. Ett änglabudskap som S erhöll 1730 i Skåne om att föra ett kristeligt leverne väckte stor uppmärksamhet i dåtidens Sverige. Budskapet skall ha lett till att S insåg fritänkeriets slippriga grund och skadliga frukter. Berättelsen om synen och en religiös sång som S skall ha skrivit under intryck av uppenbarelsen trycktes 1757 av VA:s blivande ledamot Bengt Bergius (bd 3). S skrev både sv och latinsk vers och innehade en ansenlig boksamling. 126 band ur denna kallas Stobéiska donationen och förvaras i LUB.

¤ A (Juliser)(Juleser)(Jaliser)(Jaleser)(Jauser) ;

¤ Gabriel von Seth ;
Son till den 1716 adlade Johan v Seth var Gabriel v S (1690-1774) som föddes på Kåröd i Myckleby, Göt. Efter gymnasiestudier i Gbg skrevs han in vid UU 1708 och påbörjade redan året därpå som e o kanslist i Krigsexpeditionen vad som skulle bli en lång och framgångsrik ämbets-mannakarriär. Uppdrag som bl ävauditör och fältsekreterare under stora nordiska kriget ledde till att v S 1722 utsågs till sekreterare i den kommission som hade till uppgift att placera de från Ryssland hemvändande officerarna. Aret därpå befordrades han till krigskommissarie i Krigskollegiet och 1732 till krigsråd. I denna ställning kombinerad med sin plattform i riksdagsarbetet - han deltog i samtliga riksdagar 1719-1746/47 - hade han goda möjligheter att påverka kollegiets ärenden i den riktning han önskade. - Från 1735 var v S ridderskapet och adelns representant i ständernas kommission över reduktions- och likvidationsverket ända fram till kommissionens upplösning 1748. - När v S i febr 1744 i Krigskollegiet anmälde att han utsetts till statssekreterare vid Krigsexpeditionen förlorade ämbetsverket en av sina dugligaste krafter (Steck-zén). 1747 upphöjdes v S till riksråd. Det är möjligt att hans duglighet som ämbetsman härvidlag spelade större roll än partipolitiska meriter. Det är nämligen inte helt lätt att bestämma v S:s partitillhörighet. Han har av olika forskare förts till både hatt-och mösslägret. Han intog inte någon framskjuten roll i partistriderna och det är därför svårt att fästa en politisk etikett på honom. Dock var han som ledamot av SU 1739 en av dem som utarbetade det s k sekreta bihanget som under vissa givna omständigheter gav regeringen fullmakt att påbörja anfallskrig mot Ryssland. Likaså var v S en av dem som under överläggningarna 1757 om truppers överförande till Pommern förespråkade detta, och vid den i realiteten krigsavgörande voteringen i rådet 8 juni s å var han en av aktivisterna. Ställningstagandet slog tillbaka på honom när mössorna vid 1765/66 års riksdag gripit makten och gjorde upp med den förda krigspolitiken. Tillsammans med tre andra riksråd licentierades v S i aug 1765. Fyra år senare kallades v S att återinträda i rådskammaren, men han avböjde av åldersskäl. v S lämnade huvudstaden och flyttade till sina småländska egendomar där han bl a ägnade sig åt skötseln av Götafors bruk och sin gård Bratteborg. Där sysslade han även med skriftställen rörande hushållning och ekonomi. - v S blev friherre 1747, serafimerriddare 1748 och greve 1762. Hans dotter Ulrika Magdalena v S (1726-94) var gift med presidenten frih Arvid Silfverschiöld (nedan).

¤ B E Creutz ;
Creutz, gammal finsksvensk adelssläkt, som utgått ur det tämligen, talrika, till sitt ursprung. och sin sociala struktur föga kända östnyländska medeltidsfrälsets led. Det har stundom antagits, att de under medeltiden nära varandra bosatta ätterna Creutz och Poitz på svärdssidan skulle hava utgått från en och samma stam, men denna hypotes, som grundar sig på likheten i deras sköldemärken — ett andreaskors omgivet av fyra stjärnor —, kan icke dokumentariskt styrkas; i varje fall var minnet av en gemensam härstamning fullständigt utplånat redan år 1618, då de båda ätternas huvudmän tvistade inbördes om bättre rätt att föra andreaskorset i vapenskölden. Däremot är det ej osannolikt, att såväl släkten Creutz som släkten Poitz genom arv på kvinnolinjen kommit i besittning av den urgamla släkten Teets frälsemärke, en företeelse som ju ingalunda saknar motstycken på annat håll. Joh. Peringskiöld nämner såsom stamfader för ätten C. en viss Markus Smed i Sarvlaks by i Pernå socken i Nyland. Ifall vitsord kan skänkas denna i och för sig något misstänkta uppgift, representeras det följande släktledet av Lars Markusson, i andra, mer trovärdiga källor kallad Lars Mattsson, vilken levde ännu omkring 1490 och vid mitten av 1400-talet säges hava förvärvat frälse på jord i Sarvlaks, som blev den ena av ättens båda huvudgårdar. Under det följande århundradet företer ättens historia en jämförelsevis snabbt stigande kurva: dess huvudmän avrundade och mångdubblade sitt jordinnehav genom inlösen av samarva, genom köp och byten och tryggade därigenom sin sociala ställning. Samtidigt därmed ryckte de in på administrativa poster utanför den egentliga hembygden. Lars Mattssons son Knut Larsson (d. 1540) verkade såsom fogde i Sääksmäki härad i Tavastland, och dennes sonson Mårten Mattsson, kallad lille Mårten, (d. 1574), tjänade såsom skeppshövitsman 1561 och var senare i slottsloven på Tavastehus samt erhöll K. bekräftelse på ättens adelskap och sköldemärke 2 aug. 1569. Under Johan III: s långvariga ryska krig med dess starka förbrukning av dugligt folk på allehanda befälsposter i sydöstra Finland och i de baltiska provinserna vunno flera medlemmar av dittills rätt obemärkta frälsesläkter ett visst inflytande. Mårten Mattssons son Lars Mårtensson (d. 1599) deltog i 1580- och 1590-talens fejder, förde i juli 1593 befälet över den flotta, som avhämtade Sigismund från Danzig, och utsågs slutligen vid tiden för den stora kraftmätningen mellan hertig Karl och Sigismunds finska anhängare till befallningsman på Viborg. Slottet föll som bekant utan egentlig strid i hertigens hand i slutet av sept. 1599. Några dagar senare föll Lars Mårtenssons huvud för bödelsyxan; Sarvlaks, som enligt en samtida rannsakningslängd skövlats så grundligt av de förbitågande trupperna, att t. o. m. husen, dörrarna och skorstenarna huggits sönder, förklarades förbrutet till kronan. Lars Mårtenssons son Erengisle (Ernst) Larsson (d. 1635), vilken begynte använda släktnamnet Creutz, undertecknade den finska adelns trohetsförsäkran till hertig Karl 1602 och återvann sitt fädernegods, blev överste för Tavastehus infanteriregemente 1625, ståthållare i Dorpat 1627 samt landshövding i Norrland, Öster- och Västerbotten 1631. Han introducerades på riddarhuset 1625 och erhöll samma år i förläning Kasseritz hov i Rauge socken i Lifland; med sin hustru, hauptmannen Hans von Vegesacks änka Katarina Hess von Wichdorff erhöll han Kuuskoski eller Malma, nu Malmgård i Pernå socken, som alltfort är i hans ättlingars ägo. Med hans söner, riksråden Lorentz C. d. ä. och Ernest Johann C. d. ä. (se nedan 1 och 2), vilka båda erhöllo friherrlig värdighet 5 juni 1654, inträdde ätten i sin egentliga storhetstid. A) Med Lorentz C. d. ä:s söner Lorentz d. y., Johan och Carl Gustaf C. delade sig hans ättegren i tre grenar, a) Landshövdingen friherre Lorentz C. d. y. (se nedan 3) var stamfader till den äldsta grenen, som alltjämt fortlever såväl i Sverige som i Holland. Belgien och Förenta staterna. Bland dess talrika medlemmar märkes Lorentz C. d. y:s sonson envoyéen friherre Carl Johan C: (se nedan 7) b) Den andra släktgrenen grundades av riksrådet och presidenten Johan C. (se nedan 4), vilken upphöjdes till greve 31 dec. 1719. Hans ättegren fortlever både i Finland och i Sverige. En son till honom var landshövdingen i Österbotten greve Gustaf C. (f. 1683, d. 1746), vilken år 1743 var ordförande i den av ständerna tillsatta deputationen för de finska ärendenas reglering och sedermera efter fredsslutet nitiskt verkade för förbättrandet av förhållandena i sitt under krigsåren svårt härjade län; till följd av bestämmelserna i fredstraktaten av år 1743 förlorade han det stora godskomplexet Sippola norr om Fredrikshamn, jämte stamgodsen Sarvlaks och Malmgård den sista resten av de väldiga jordområden, som ättens medlemmar besuttit i Finland före Karl XI: s reduktion. Hans yngre broder majoren greve Carl C. (f. 1685, d. 1740) slog sig efter att ha tillbragt tolv år i rysk fångenskap ned på landet som jordbrukare och förvärvade 1728 från den äldre grenen Malmgård, som sedan förblivit i hans efterkommandes ägo. I Ryssland hade han gripits av den bland de svenska krigsfångarna spridda pietismen och ivrigt arbetat för sina landsmäns och ortsbefolkningens höjande i religiöst, moraliskt och kulturellt avseende. Denna verksamhet fortsatte han även efter återkomsten till Finland. Hans hem på Malmgård blev en stödjepunkt för den pietistiska rörelsen, som efter freden i Nystad fann stark spridning i södra Finland, ej minst bland adelsfamiljerna i östra Nyland. Son till greve Carl C. var kanslipresidenten greve Gustav Philip C. (se nedan 8). En kusin till denne, greve Lorentz Vilhelm C. (f. 1728, d. 1787) bidrog såsom ung löjtnant vid gardet till upptäckandet av hovets revolutionsplaner 1756 och belönades till tack därför med en överstefullmakt. Av den grevliga ättegrenens senare medlemmar bör nämnas landshövdingen Gustaf C: z' ättling i femte led, historikern och politikern greve Carl Magnus C. (f. 1821, d. 1893), under pseudonymen Maunu Malmanen känd såsom författare av ett par förtjänstfulla avhandlingar om Anjalaförbundet och om Nådendals kloster; under de konstitutionella idéernas vårbrytningstid i Finland på 1850- och 1860-talet gjorde han sig känd såsom en av de liberala strömningarnas främste representanter. Hans son, godsägaren greve Gustaf Filip C. (f. 1855, d. 1914), blev ett av de första offren för Bobrikovs utvisningsdekret år 1903. c) Den tredje släktgrenen, Täckhammarsgrenen, stiftades av generalen friherre Carl Gustaf C. (se nedan 5) men utdog med hans dotter Hedvig Eleonora C. (f. 1698, d. 1777). B) Presidenten friherre Ernest Johann C. d. ä:s ättegren utslocknade redan med hans son, riksrådet Ernst Johan C. d. y. (se nedan 6), vilken 14 juni 1731 upphöjdes i grevligt stånd men icke tog introduktion på riddarhuset.

¤ A Åkerman ;