Den förbannade solen skiner in genom mitt smutsiga fönster. Jag svettas under mitt tjocka polyester täcke från Ikea och förbannar mig själv för att jag inte vinklade om persiennen igår när jag kom hem. Men det var ju fortfarande mörkt när jag ramla i säng så det var väl inget jag tänkte på då. Om jag var i tillstånd att tänka alls vill säga. Jeansen som jag har sovit i och skorna som ligger slängda på golvet tyder på att jag inte var det. Munnen är outhärdligt torr så jag sträcker mig efter det flera dagar gamla vattenglaset som står på bordet bredvid mig och börjar sätta i mig innehållet. Det var kanske inte det godaste man kunde tänka sig med det fick väl duga tänker jag och sväljer sista klunken. Det finns ju folk som aldrig har tillgång till rent vatten, det är värre för dem.

Det vore ju skönt om man kunde pallra sig upp och göra något idag. Kanske försöka få ner ska-göra-listan till en åtminstone översiktlig storlek. Täcket får en ny plats, på golvet bredvid skorna och snart gör även jeansen dem sällskap. Mjukisbyxorna, som kommer från skolans upphittade-kläder-hörna, åker på istället. Magen gör sig påmind och säger att den vill ha sin beskärda del av min uppmärksamhet. Tyvärr är kylskåpet lika tomt på ätliga ingredienser som tidigare. På diskbänken ligger resterna från min nattliga framfart. Gårdagens makaroner, micrade och dränkta i ketchup. Mums... Antar att det är lika bra att få ändan ur vagnen och göra något åt magens jakt på bekräftelse, Klappar lite på den och konstaterar att den egentligen är allt för bortskämd.

Snör på mig de trasiga Conversen, som jag säkert har tagit upp ur soporna tre-fyra gånger för att mamma, utan min tillåtelse, försökt göra sig av med eländet. Egentligen är det ju helt sjukt att man betalar femhundra spänn för de här som knappt håller sig hela i ett år. Dessutom är de säkert tillverkade av barnarbetare i Kina under odrägliga förhållanden. Men vad ska man ha på sig då? En smula engagemang letar sig fram för att sedan försvinna lika snabbt igen.

En stunds grävande i pengaburken, som konstigt nog nästan enbart innehåller mynt av den lägre valören, ger tillslut resultat och jag går ner till affären.

Solen är inte lika dum längre utan ganska behaglig. Tar upp en cigg ur ett mosiga paketet. Det är trots allt mer en vana än ett beroende intalar jag mig själv när jag tänder den, och undrar vem jag försöker lura. En vana är nog så svår att ändra.

Utanför Coop Forum sitter två palestinasjals beklädda ungdomar. Båda har decimeterlånga dreadlooks och pillar på sin brädor och tycks bara vänta på att något ska hända. Den ena har en T-shirt på sig med ett tryck som föreställer en världskarta med en linje som skiljer det norra halvklotet från det södra. På den södra delen står det ”Sweatshops”, det vill säga fabriker där arbetarna jobbar för slavlöner. På den norra sidan står det istället ”showrooms”. Ett skrämmande enkelt sätt att visa hur världen kan vara uppdelad. Jag känner igen tröjan för att min kompis köpte en likadan när han var i New York förra året. Han berättade stolt att tröjan inte var gjord av lågavlönade vietnameser utan helt tillverkad i det egna landet. Han sa att han minsann inte tänkte stödja det stackars asiaterna som tvingas jobba övertid under högsäsongen och sen blir utestängda från fabrikerna under lågsäsongen. För att vara så pass påläst, som min vän ändå är, så glömmer han bort en viktig del av karusellen. Tillverkning som sker i det egna landet är en oerhört amerikansk idé som inte överhuvudtaget hjälper de som den är tänkt att hjälpa. Eftersom all export för dem är så oerhört viktig så riskerar man istället att göra folk arbetslösa. Vilket nog är det sista man vill. När jag vänligt talade om det för honom såg han mest förvånad ut. Han hade liksom svårt att ta till sig det eftersom det stred så mycket mot det han alltid trott varit rätt. Jag undrar de med palestinasjal utanför Coop är medvetna om deras kläders ursprung eller de bara tycker att de är snygga?

Inne i affären är det fullt med föräldrar och deras skrikiga barn. Ett riktigt paradis för den som vill ta del av andras vardagstjafs eller snegla på deras inköp. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha så jag virrar runt ett tag i hopp om att få lite inspiration. Det går dåligt. Går runt och tittar på alla andra istället. Fy fan för att bli en sån där som köper bacon i storpack tänker jag samtidigt som en man i medelåldern med halvflint och illasittande kläder går förbi med en överfull kundvagn i riktning mot kassan. Är det sådär det ska sluta? Att man går och veckohandlar varannan dag. Tre kilo kött, (gärna med gladpack över så att man kan klämma på innehållet ordentligt och riktigt se saften rinna runt), massor av mjölk (aldrig ekologisk, det blir dyrare), schampo( natusan kids med äppellukt till ungarna, head & shoulders till gubben och ett tredje med glans och fruktextrakt till mig ). Jag ryser till av obehag och bestämmer mig för att aldrig bli en sån. Egentligen är det sjukt hur mycket vi köper. Finns det inget vett i människor? (Jag undrar om jag sa det sista högt för en mamma med ett par ungar i släptåg gav mig en skum blick.)

Jag styr vidare mot chipshyllan. En bättre frukost kan ju knappast finnas. Att det är genialiskt att åtgärda kroppens vätskebehov med en påse fett måste ju vara medicinskt bevisat flera gånger om vid det här lagret. Men vad ska man välja? Det finns ju så mycket. Två unga tjejer verkar dela mitt problem.

Båda ropar ja i kör och jag går mot kassan med min egna påse i ett stadigt grepp. Kryssandet mellan överfulla kundvagnar fortsätter och jag förbannar mig själv för att jag gick till den stora mataffären istället för till jourlivsen 100 meter längre bort.

En man går runt och pratar i mobilen samtidigt som han upprepar allt han lägger i vagnen.

- Kaffe. (Plockar upp ett kaffepaket och lägger det i vagnen) Kaffe. Ja, det billigaste.

- O'boy. (Lägger ner O'boy) O'boy.

Det ser verkligen oerhört dumt ut. Som om han inte kunde tänka själv utan måste få instruktioner genom mobilen hela tiden. Jag kan verkligen föreställa mig rösten i andra änden som, med otålighet, rabblar upp från den kvarglömda kom-ihåg-lappen. Billigt och mycket ska det bli. Reflekterar hon ens över makten hon har i den situationen? För inte tänker väl han på att det han lägger i vagnen faktiskt blir ett politiskt ställningstagande? Att välja ett märke, före ett annat, visar att vi därmed stödjer det företag. En sorts kaffe kan vara mycket dyrare, därför att arbetarna som framställt det kaffet är garanterade pensionspengar, rimliga löner och skyddskläder, medan konkurrenten saknar allt det. Ett av våra viktigaste sätt att påverka i vår vardag är just att välja mellan sådana här enkla saker i affären. Billigt eller etiskt?

Jag plockar med mig en cola innan jag går och betalar med min ihopsamlade mynthög. Utanför sitter palestinasjalarna kvar. Jag tar några svalkande klunkar av läsken och börjar fumla i fickan efter ciggen igen.

- Vet du inte att Coca-cola Company är ett multinationellt företag som bidrar till exploateringen av tredje världen?

Va?! Var det där till mig? Vem sa det? Jag vänder mig med en mycket förvånad min om och ser att de båda dreadlooksungarna titta på mig. Vanligtvis brukar jag inte vara sen med en motkommentar men nu får jag inte fram ett ljud. Vad fan är det frågan om? Vem är han och varför läxar han upp mig? Grabben ser inte ut att vara mer än 14 år, vad kan ha veta om exploateringar? Vet han ens vad ordet betyder? Jag blir riktigt irriterad, mest för att jag inte kommer på något vettigt att säga tillbaka. Men att hantera påhopp innan frukost är för mycket begärt, även för mig. De inser att jag inte tänker svara på hans fråga och fortsätter då istället att prata om sitt. Själv står jag kvar som ett fån.

Fan! Ungen har ju rätt ju. Här har jag gått runt och tänkt spydigheter om andra. Men jag då. Är jag på något sätt bättre? Knappast. Konfunderad av min upptäckt börjar jag nästan skämmas. Inte för att jag på något vis ångrar mina åsikter om de andra utan för att jag har varit så blind inför mig själv och inte kommit på det fören någon annan påpekat det. Att ha en distans till sin egen konsumtion verkar vara en egenskap som försvinner ju närmare 30 man blir. Jag går hem.

Det dröjer flera timmar innan jag kan smälta händelsen. Magen är belåten men välkänslan är ändå inte på topp. Jag slänger ett snabbt öga på den urdruckna colan och slänger sen burken i kassen med pantflaskor. Mest för att slippa se den. Det blir väl helt enkelt lättare så. Om vi till en början blundar för våra egna brister och koncentrerar oss på andras istället. Tids nog kommer medvetandet och kunskaperna ikapp. Och då kommer det bli mycket svårare att försvara sina val än vad det är för inför en kritisk 14-åring.