Det finns tre saker jag anser vara genialiska påfund. Musiken i Heron Citys mark,
ismaskinen i min väns kylskåp och den dubbelhäftande tejpen. Den sist nämnda är jag hopplöst förlorad till.

En aning udda kärlek till ett känslolöst väsen. Men jag kan inte motstå dess charm. Rödrosig och något besatt ger jag mig in i den värld jag vill leva i.
Sagan om mig och tejpen började en kall och ruskig vinter då jag på mitt golv satt och funderade. Det var så att en mycket kär vän till mig skulle få sig en present i en guldomslagen skokartong. Så där satt jag med min skokartong, mängder av sönderhäftat papper, lim över hela mig och kände hur paniken närmade sig. Då kom jag på vad jag hade i min låda. Min dubbelhäftande tejp.

Tejpen är ett fenomen som kom till i USA på 1920-talet.
Först av alla föddes maskeringstejpen, en papperstejp vi nog alla använt, och efter det har det bara rullat på.

Jag skulle vilja tro att det var en söt liten farbror som kom på idén med
dubbelhäftande tejp. En söt liten farbror vars uppsåt var att klistra fast barnbarnens skor i farstun. En farbror som stått i köket och kokat tejpmassan hela dagen för att få fram den bästa fästsammansättningen. Men så var det inte. Den dubbelhäftande tejpen kom till när några bilnissar i det stora landet Amerika inte visste hur de skulle sätta fast klädseln i sina glamourösa bilar.
3M köpte idén och tjänade enorma summor. Den nya
produkten var ett vinnande koncept, och idag finns det knappt ett hem utan en rulle vanlig tejp i skåpet. Men vissa vet inte ens vad dubbelhäftande tejp är. Detta är för mig
obegripligt.

Jag skulle nog inte överleva utan denna beigea rulle av intelligens. Den kommer fram vi de mest behövande och frågande ögonblicken. Dubbelhäftande tejp är min nya kärlek och jag dansar lyckligt ner till affären och köper mig en rulle av riktigt virke.

- Joppe