Det kom ett brev:

Undertecknad hade förmånen att få ta del av Stinas berättelse. Med hennes tillstånd publiceras den här på MPF.s hemsida.

På egen begäran är samtliga namn fingerade, eftersom "Stina" vill vara anonym, tills vidare.

Det var då..........enligt Stina

När jag föddes 1924 fanns det redan fem munnar att mätta. Min far var sjöman, så han var mycket

borta. Min mor, Kajsa-Lisa sa aldrig ett ont ord om honom, inte ens de gånger han glömde att skicka

 hem pengar som han lovat. Sådana gånger fick vi leva på havregrynsgröt med skummjölk i flera dagar.

Jag var inte glad åt att vi var fattiga men var tacksam över att min mor lärde oss vad anspråkslöshet var.

Det förekom aldrig några presenter. Mamma satt och trädde upp tomma trådrullar på ett snöre

 så den blev lång och så lekte vi med dem.
När jag började skolan var jag tvungen att använda sådana böcker som mina syskon haft tidigare.

Men en skrivbok fick jag och den var jag stolt över.

När jag var nio år så fick jag följa med min mor ut i fälten där hon gallrade sockerbetor.

När det blev dags att konfirmeras hade jag inga finkläder att ta på mig men vågade inte knysta något om detta.

Tydligen märkte mor det ändå. En kväll hörde jag min mor och far prata om klädproblem.

Nog duger väl de kläderna hon har sa min far buttert. Det är väl ingen uppvisning hon ska på.

 Det var första gången som min mor sa emot. Ett par dagar senare fick jag följa med in till Mariehamn

och då inköptes både klänning och skor i Fannys butik på Torggatan. Det var en av de sällsynta gångerna

som mor handlade på kredit. Mor visste att hon avskydde det. Mor sa: Jag får arbeta några timmar

extra ett par månader med betorna på Östergårds, så ska det nog gå. Men hädanefter får du klara dig själv,

 min flicka!  Då var jag fyllda 14 år. Det var 1938. Till sommaren fick jag mitt första arbete.

Hos en bonde som betalade några mark i månaden, plus att jag fick mat och husrum.

Jag tyckte jag var djärv som vågade köpa en cykel. Det var i Andelshandeln på Ålandsvägen,

den var rysligt dyr och jag fick den på avbetalning. Som tur var fick jag jobb hos en annan bonde

som betalade bra mycket mera än den snåla bonden .

Det var på min nya plats jag träffade min gulliga Otto. Han var dräng på gården.

När jag blev med barn så ville Otto att vi skulle gifta oss men det gick inte, för vi tjänade för dåligt.

 Så flickan som föddes fick jag lämna till min syster. Det var det svåraste jag någonsin gjort.

Jag gråter ännu ibland när min lilla Erika gör sig påmind i mina tankar.

Efter kriget reste syster Maj med min lilla rara flicka till Amerika.

Sedan dess har jag inte hört av dem, trots efterforskningar.


Några år senare kunde vi skaffa lägenhet . Då fick Otto jobb på Klinten,

som på den tiden hörde till Jomala. Det blev också i rask takt fyra flickor till.

En tid lappade jag säckar vid kvarnen där Otto var mjölnare. Min betalning var 7 penni för varje säck.

Jag städade kontor och trappor på brädgården Klintens Trä. När tredje dottern,

Gun-Britt föddes då gifte vi oss. Det var ett enkelt bröllop med bara några få gäster

men det kändes som en av mitt livs största högtid.

När vi några år senare kunde flytta in i ett hus i stan som Oscar själv varit med om att måla och reparera,

då tyckte jag att jag kunde inte begära mer av livet.

Så här står det i slutet av hennes historia som jag avkortat lite:

Idag är jag pensionär och min käre make Otto finns inte mer. Jag är lycklig över att se hur mina barn

och barnbarn nära mig lever idag.

Det enda jag ibland med sorg tänker på är att min mor och far aldrig fick uppleva hur allt blev bättre och bättre.

 Det är tack vare dem jag klarat av det liv som blev mitt.

Stina.

Mottaget och redigerat
Mariehamn den 11 oktober 2009
Jörgen Wikstrand

ps.: Vilken fin och rörande historia! Vi glömmer ibland att vår välfärd inte är självklar. Man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att se hur annorlunda samhället var då.

Det här är något för dagens ungdomar och föräldrar att läsa. Inte alla, men de som får allt de pekar på.
Så fint av Stina att lägga ut det. Allt var inte bättre förr.
Jörgen W

==============
Mina intryck från Åland
Undertecknad började arbeta på Svenska pensionärsförbundet i augusti
2007. Det här första halva året har gått åt till att lära sig känna
föreningarna, deras önskemål och behov.  Till mitt arbete som
ombudsman hör Åboland, Åland och övriga Finland, totalt samarbetar jag
med 11 föreningar.
Jag besökte Mariehamns pensionärsförening i april och tillfrågades om
mina intryck. Jag har nu besökt alla föreningar, utom Houtskär och
fått en bild av mitt arbetsfält.
När man besöker Åland får man ett intryck av ett harmoniskt samhälle
där folk lever och mår bra. Olika tjänster fungerar och man bryr sig
om varandra. När det gäller Mariehamns pensionärsförening stämmer
detta också väl. Man arrangerar och ordnar sådant som känns angeläget
för pensionärer.
En sak man blir mycket imponerad av är tidningen Nyset, att man
åstadkommer så hög kvalitet trots att numren kommer så tätt! Man kan
bara lyfta på hatten.
Vid mitt besök på födelsedagsfesten var också salen fylld av musik. I
trådarna höll den aktiva och entusiastiska körledaren Kaj-Gustav
Sandholm. Man kan se i den välljudande kören att man har en sporrande
och mycket kompetent dirigent. Moderatokören var en glädje för örat!
Jag glömde i mitt anförande på mötet att berätta att jag faktiskt har
ett personligt band till Mariehamn också. Jag jobbade nämligen
sommaren 1981 på Sallyfärjors kontor. Det var ett mycket starkt
intryck orten gjorde då på en 18-åring som just hade skrivit
studenten. Det är med glädje jag varje gång har återvänt dit i olika
seminarie- och mötessammanhang.
De intryck jag fick är att det finns en liten kärntrupp, dvs.
styrelsen och andra frivilliga som jobbar för att alla föreningens
medlemmar ska få ut någonting av sitt medlemskap. Man ställer upp och
planerar, diskuterar, har möten, uppdaterar hemsidor och förverkligar
olika typer av verksamhet. Det här gäller i alla föreningar också i
MPF.  Det gäller att stöda dessa eldsjälar och visa sin uppskattning.
Vi som medlemmar kan ställa upp, komma med idéer och uppslag och ställa
upp som frivilliga i olika sammanhang. Det tror jag att fungerar bra i
MPF.

Denna hälsning skickades 22/4-08 av
Mona Lehtonen
ombudsman
Svenska pensionärsförbundet
Auragatan 1 C 13, 20100 Åbo
tfn 040-353 9905
www.spfpension.fi