Ett litet ord 12
En vän och kollega drömde om att han kom in i ett stort varuhus som var fyllt av allt som kan köpas för pengar. Det märkliga var att han var helt ensam. Inga kunder, inga expediter. Det rådde en spöklik stämning. Han kände hur habegäret vällde över honom. Tänk, nu hade han sitt livs chans att bära med sig precis allt vad han ville ha. Och allt var gratis. Vilken fantastisk frestelse att omfamna lyckan. Men ganska snart kände han hur ensamt det var att äga allt utan människor att dela allt med. Bara liv är dyrbart.
Inne i fastetiden känns det som extra sant. Det är en obarmhärtig ökentid för många. Mina tankar går till alla i vår närhet som kämpar med sjukdom. Dödsskuggans dal är aldrig glädjerik. Den är ofta öken.
Jesu väg går här i fastetid. Han går i sin öken. Därför vet han vad det är att vara människa. Att vara bräcklig och rädd för döden. Alla ord blir fattiga.
Liksom vårljuset växer alltmer får vi leva en dag i taget i tro på att det ljusnar i våra liv. Gud går med oss i öknen.