Ett litet ord 19
När vi nyligen önskade varandra ”glad påsk” så var det väl inte detsamma som att önska varandra tre sköna dagar i en fåtölj. Någonstans hoppas vi på det nya livet som hugger tag i oss och ger oss framtid, åtminstone litet.
På den tredje dagen är två lärjungar på väg till sin hemby. Att följa den där Jesus slutade i katastrof. Korset slår sin skugga över livet. Det är bäst att vandra hemåt och försöka bita ihop och börja om. Om det nu går. Plötsligt går det en man med dem på vägen till Emmaus. Jag älskar uttrycket: han slog följe med dem. Tänk så hänsynsfull Jesus är. Han börjar inte predika. Han frågar dem om hur de har det. ”Vad är det som ni går här på vägen och talar om?”
Där börjar det äkta samtalet. Det är så samtalet efter påsk måste inledas: Hur har du det? Vi är alla tillsammans på den där vägen. Inte kände de igen honom. Man blir blind när man sörjer en älskad vän.
Men så bröt han brödet. Då kände de igen honom. Och då kom livet tillbaka. När vi delar bröd och vin och skratt och tårar slår han följe med oss.