Ett litet ord 26
Nu söker man frenetiskt efter vrakdelar och människokroppar och den svarta lådan. En Airbus – ett flygplan, har störtat med tvåhundratjugoåtta personer ombord. På väg från Rio de Janeiro till Paris är allting möjligt. Och plötsligt så omöjligt.
Där i djupet finns nu alltsammans begravt. Estonia kommer tillbaka i mina tankar. Vad är det som drar oss ned i havets djup? Det känns så onödigt och fruktansvärt. Var är Gud när livet kraschar?
Samtidigt som man i dagarna har hittat gamla vrak i vår skärgård av ubåtar och andra vrak. Vrakens historia säger oss mycket om människans historia.
Vrak är historia som vill ge oss liv. För att påminna oss om liv som har funnits och vill finnas.
Vrak är förståelse av livet. Ibland känner jag mig som ett vrak. Jag ser konturerna därnere i djupet och jag anar att det är jag. Jag lever i hoppet att Jesus dyker efter mig.
” Om någon vill gå i mina fotspår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”
Jag tror på en dykande Jesus.