Ett litet ord 28
Jag är betagen av en för mig nygammal koreansk bild. Egentligen handlar det om två bilder. På den första, hämtad från helvetet, sitter alla vid dignande bord, men alla är utsvultna. Orsaken är att ätpinnarna är oanvändbara. De är tre meter långa.
Den andra bilden föreställer människor som sitter vid välfyllda tallrikar i himlen. Här ser alla mätta och belåtna ut. Och det fastän deras ätpinnar också är tre meter långa. Hur kan det komma sig? Någon har här försökt säga att de måste ha tagit till fingrarna. Nej, det är uteslutet i den kulturen.
Nanny kom häromdagen på den enkla men geniala lösningen. De matade varandra. Då var tre meter inget hinder.
Tänker jag på min egen mun först kan det hända att jag svälter ihjäl. Tänker jag på hur Gud och människor sträcker sina ätpinnar mot mig kan jag i min tur hjälpa andra.
Därför tycker jag att vi ska hjälpa den utvisningsdömda egyptiskan Eveline Fayadel och säga att en farmor nog alltid hör till kärnfamiljen. Vi är utrustade med varandra.