Jag föddes en vintermorgon 1977 som den sista i en syskonskara på tre flickor. Min äldsta syster Isabella (som också sjunger i Barka Vall) och mellansyster Johanna såg minsann till att släpa in mig i musikvärlden innan jag knappt kunde gå. De ville ju sjunga de trestämmiga sångerna de lärt sig i skolkören och storasystrarnas ord var min lag. Men idag är jag bara tacksam över deras orubbliga iver. Numera har vi tre bildat en häxtrio som vi kallar Ulvens Döttrar.
Jag var inte gammal när jag började sitta i timmar vid pianot och leka med toner och tangenter. Komponera mystiska melodier med så många svarta tangenter som möjligt...
    En dag hittade jag en skatt i en mörk, dammig skrubb hemma i vårt hus. Det var min systers gamla avlagda fiol som jag hastigt dammade av och blev förälskad i. Men jag tror inte att de andra familjemedlemmarna tyckte att det lät lika vackert som jag tyckte. Åtminstone inte de första åren i min violinkarriär... Men jag fortsatte envist att gnida, på musikläger, musikinstitut, i orkestrar och slutligen två år på en musiklinje i Sverige. Och trots att jag numera varvar mitt spelande med en rad andra instrument som förgyller mitt liv, kommer det alltid att vara fiolen och fiddlan som får mitt blod att rusa.
    Att vara klassiskt skolad är bra, men att bara spela klassiskt räckte inte till för mig. Därför har jag i olika band testat på en hel del annan musik där man får släppa på tyglarna och vara regelfri. Pop, punk, irländskt, hårdrock, tango, medeltida, folk osv. Allt som får stråken att glöda och huden att knottras är rätt för mig. Och nu måste jag säga att jag hamnat så rätt jag kan. Folkrock tillsammans med ett gäng helgalna musikdyrkare som vågar testa allt, inklusive mina inte alltid så lättillgängliga kompositioner. Bättre medmusikanter finns inte. Och vi har mycket kvar att testa....