Smakstart för Barka Vall
NY CD. Barka Vall. Åländsk folkrock. Lion Music LMC 2009.
Folk, rock eller både och?
Åländska orkestern Barka Vall har en tyngd i sina arrangemang som är ren
och skär rock'n'roll.
Visst sjunger Isabella Sarling och Ella Grüssner om en forntid då det
tydlige hörde till vardagen att visa kvinnor blev offer för häxjakt och
näcken tog unga människors liv.
Visst gnider man på felor och knäpper på akustiska instrument.
Men med två trumslagare, distad elgitarr och elbas i mixen lär ingen blanda
ihop Barkavall med Visans Vänner.
Och det är en fruktsam kulturkrock. Jovisst, Barka Vall plöjer samma fåra
som svenska Hedningarna, men hittar också en egen profil.
Tungt sväng
På 70-talet vävde Led Zeppelin ihop hårdrock med folkmusik. Barka Vall är
ute i samma ärende, fast de tar sats i det folkliga, inte i rock eller
blues.
"Kallbrand", med tunga trummor och fiol- och gitarriff, svänger på ett sätt
som hårdrock sällan gör.
Det finns både allvar och humor, och valet av ämnen gör det möjligt att ta
sig friheter:
I "Blotargille" sjunger herrarna i Barka Vall glatt om om "femton skökors
trinda behag".
Det skulle inte gå för sig år 2000, men här är det helt i sin ordning, och
den musikaliska inramningen låter - tänka sig - som Velvet Underground
cirka "Venus in furs".
Sådana associationer får man när man vet att flera av musikerna först och
främst är rockare.
Rent och skitigt
Lasse Mattsson har spelat in och mixat plattan i sin godbystudio, och det
låter rent när det skall vara rent, och skitigt när så krävs.
Texterna är mycket bra, Sarling och Grüssner kan med några enkla fraser
beskriva känslor som går på djupet.
Synd bara att det är ett musikaliskt rollspel.
Det vore ännu roligare att höra den här musiken med texter som handlar om
nutiden - med kvinnor som klagar på att barnbidraget inte räcker,
bränslepriserna eller att männen glor på OS-sändningarna från Sydney i
stället för att jobba ute på åkrarna.
Då skulle Barka Valls musik få en unik krydda.
Tills vidare bandet ändå i en klass för sig på Åland. Och det är mycket bra.
En lyckad blandning av musiker som gör sina jobb på ett bra sätt, en blandning från hårdrock till medeltidsmusik.
Studio jobbet av Lars-Eric Mattsson är mycket bra och rent, men aningen konservativt och slätstruket i mina öron.
Barka Vall har gjort en skiva som bevisar att det finns
många duktiga musiker på Åland, allt är snyggt och prydligt inte minst deras hemsida www.BarkaVall.com.
Köp skivan för att stöda åländska musiker som satsat seriöst på en grej som dom tror på.
Niklas JungarMan besöker medeltida källarvalv, häxors hemvist, tunga medeltida skepp och mörka mystiska skogar
under den tolv låtar vandringen genom Barka Valls "Skogsflot".
Mitt första möte med Barka Valls CD blir starkt. Medeltida instrument och tongångar möter rejält tunga
hårdrockstrummor. Vågat!
Det här är ingen platta jag vill koppla av till, snarare ge bort i present till en svartklädd tonåring med ena foten i
folkloretraditionen och den andra i hårdrocksträsket.
Beskriver stämning
Isabella Sarlings texter kommer väl överens med melodierna.
De är poetiska och beskriver stämningar på ett lite mystiskt sätt. Ella Grüssners ordkombinationer
är mer passande för prosa. Emellanåt uppstår krockar mellan text och melodi.
Mellan två höga sopraner och ett tungt 2/4-komp skapas också emellanåt ett tomrum som på något sätt borde fyllas ut.
Kanske en miss vid mixningen i studion?
Imponerande fiolspel
Vad jag imponeras mest av är Ella Grüssners fiolspel - eldigt, intensivt och levande. Även Kjell Frisks traktering av bombard hänger sig kvar.
"Djävulsfält" kryddas med ett arabisktinspirerat gitarrsolo och slagverk. Det tunga trumkompet blir dock en
alltför hård kontrast till de späda rösterna. Melodin monoton men refrängen fastnar.
"Skam över mig" bjuder på en gyttrig blandning av rock och jazzvals som ger ett härligt sväng!
Det instrumentala spåret "Kallbrand" lyfts av Ella Grüssners energifyllda fiolspel.
Häxa utan pondus
Är det en häxas klagosång man hör i "Få min gråt"? Var finns då hennes självförtroende? Hennes pondus? Sången låter lite tillgjord i en rätt så enformig melodi.
Man får en dos av mansröster i "Själaskrik", vilket ger en välkommen vila från de ljusa kvinnorösterna. Även det tillbakadragna slagverket ger ett
efterlängtat avbrott.
I "Dansa dig vild" finns återigen en österländsk touch. Upprepandet av "knorrarna" i versernas slutfaser känns lite tjatigt men synkoperingen
i refrängen är både kul ock skön.
Harmonisk favorit
I den tidstypiska "Blotargille" förs man obönhörligen till 1300-talet efersom musiken är komponerad av den dåtida Guillaume de Machaut. Mansröster,
en svängig tamburin, vevlira och tungt slagverk gör storverk!
Däremot undrar jag varför man valt att byta röster i de olika verserna av "Stilla wärk". Det känns konstruerat.
"I vinets dimmor" är en hit jag gärna skulle höra spelas i radio. En annorlunda levande melodi med en meditativ fallande basgång gör låten till
en harmonisk favorit!
Får lite ståpäls
En ensam manröst inleder "Herr Peders sjöresa". Men vem är mannen som sjunger? Denna skillingtryckbetonade melodi
är en vemodig berättelse. Men är inte arrangemanget lite narrartat?
"Ingen till rors" är traditionellt arrangerad med vevlira och jordisk slagverk. Havets vågor
och åskans dunder ger en harmonisk avslutning. Här får jag faktiskt för första gången lite ståpäls.
Slut... trodde jag... det kommer ett... bonusspår! Men denna popiga lilla "hemlighet" med lite latinkänsla och de späda rösterna hade jag kunnat vara utan.
För långa låtar
Personliga favoriter på denna platta är "Själaskrik", "Dansa dig vild", "I vinets dimmor" och "ingen till rors", alltså de lite mer traditionella
spåren på denna lite annorlunda platta.
Melodierna och introduktionerna innehåller mycket upprepningar, men det är ju också något av folkmusikens
kännetecken. Vissa spår är dock alldeles för långa. Det hjälper inte att de kryddas av exotiska instrument och klangmattor från en hammondorgel vars leslie får ett och annat frispel. Men ändå:
Friskt vågat Barka Vall!