Erich Maria
Remarques bok "På västfronten intet nytt" är en av de bästa krigsromaner jag
läst! I boken får vi följa den unge soldaten Paul Bäumers liv i skyttegravarna, under
vilan bakom fronten och även då han får fara hem på permission. Men detta är inte
bara en bok om Paul Bäumer, det är även en bok som berättar om krigets
förfärligheter. I denna bok finns inga hjältar, bara en massa förlorare.
"På västfronten
intet nytt" av Erich Maria Remarque, översatt till svenska av Curt Berg, kom ut 1929
och blev då en stor succé. Det var en av de första böckerna som beskrev första
världskriget ut den enskilde soldatens perspektiv. I boken får vi veta hur den unge
tyske soldaten Paul Bäumer, bokens jag-person, upplever livet vid västfronten. Vi får
följa honom i skyttegravarna, under vilan bakom skyttegravarna och även då han far hem
på permission.
Redan i första kapitlet konfronteras vi med krigets hemskheter. Pauls vän, Kemmerich,
har skadats vid ett anfall och ligger nu på fältlasarettet. Ingen säger det, men alla
ser det: han kommer inte att klara det, han kommer att dö.
"Han ser förskräcklig ut, gul och matt, och i ansiktet kan man redan skönja de
sällsamma linjer som vi så väl känner till därför att vi redan sett dem hundrade
gånger. Det är egentligen inga linjer, det är snarare tecken. Under huden pulserar inte
längre något liv; det har redan trängt ut till kroppens yttersta lager, inifrån
arbetar sig döden igenom, den behärskar redan ögonen." (s.16)
Detta möte med döden gör att man börjar förstå och leva sig in i Pauls tankar på
ett helt annat sätt. Man inser vilken enorm press soldaterna levde under. Samtidigt som
de sköt och dödade fiendesoldater, visste de att de själva kunde dö i vilket
ögonblick som helst.
Anfallen i skyttegravarna beskriver Remarque alldeles förträffligt, kanske beror det på
att han själv var ute vid fronten i en månad. Han försöker aldrig försköna bilden av
kriget, inte heller göra kriget till något hjältedåd. Han beskriver hur människor
trasades sönder av granater, dödades av gas eller stupade av kulor, utan att lämna bort
några detaljer. Resultatet blir en mycket hemsk bild av kriget. På s.114 beskriver han
vad soldaterna ser vid skyttegravarna:
"Vi ser människor leva, som saknar huvudskål; vi ser hur soldater, som fått båda
fötterna bortslitna, fortsätter att springa; de stapplar på de splittrade benstumparna
till nästa granathål; en kopral kryper två kilometer på händerna och släpar de
söndertrasade knäna efter sig; en annan går till hjälpförbandsplatsen, och över
händerna, som han håller för magen, kväller tarmarna; vi ser folk utan mun, utan
underkäke, utan ansikte"
När soldaterna varit i skyttegravarna någon dag transporteras de några kilometer bakom
frontlinjerna för att vila. Men inte heller där är livet någon dans på rosor. Bristen
på mat beskrivs bra, man nästan känner hur hungriga soldaterna är efter att endast ha
fått mögligt bröd och lite soppa. Dessutom är det under vilan soldaterna får tid att
tänka. Tänka på dem där hemma och tänka på allt hemskt som hänt i kriget. Dessa
tankar kan ofta vara plågsamma.
I dessa förhållanden får vännerna en oerhörd betydelse. Pauls vänner, Tjaden,
Müller, Katczinsky "Kat", Albert Kropp, Haie Westhus, Leer och Detering, är
mycket viktiga för honom. Det är med dem han spelar kort och röker. Det är då han är
med dem han kan försöka glömma kriget för en stund. Trots att de står varandra mycket
nära, pratar de sällan om kriget med varandra. Man får känslan av att de helst vill
glömma och fly undan kriget.
Remarque fokuserar mycket på Pauls tankar och känslor, men även skyttegravarna och
vilan bakom fronten beskrivs bra. Detta är en väl vald kombination. För att förstå
varför Paul tänker och handlar som han gör behöver man bakgrundsfakta i form av
beskrivningar av personer och miljöer. Personernas utseende beskrivs inte utförligt,
däremot får man en bra bild av deras sätt att handla och tänka Exempelvis Detering,
som i det civila var bonde, tål inte skriken från skjutna hästar. Han skulle nästan
hellre dö än höra detta ljud. I miljöbeskrivningen utelämnar Remarque allt onödigt,
istället fokuserar han på de hemska synerna vid skyttegravarna. Men ibland nämns också
små detaljer, t.ex. att träden blommar. Dessa små detaljer gör berättelsen mer
levande och trovärdig och man ser kontrasterna mellan krig och vanligt liv.
Ibland upplever jag bokens språk som tungt, det känns lite gammaldags. Några äldre
militära termer används, och vissa av dem är svåra att förstå.
När Paul får komma hem på permission inser han hur mycket han har förändrats. De som
aldrig varit vid fronten betraktar soldaten som en hjälte, men de tror också att livet
vid fronten inte är så hemskt. Paul har svårt att möta all denna uppskattning och
omgivningens krav på berättelser från fronten. Han kan inte berätta om allt det
hemska, det är för hemskt. Det enda han berättar är några roliga episoder då de
skojat med de överordnade. Och för var dag närmar sig dagen då han måste ta avsked av
sin familj för att återvända till fronten. När han åker önskar han att han aldrig
fått permission, det skulle ha varit mycket lättare att stannat vid fronten.
Jag har läst några andra krigsböcker, men den här är inte lik någon av dem. I dem
berättade man om krigshjältar, i den här boken finns inga hjältar. Istället finns
förlorare, massor av förlorare, inga vinnare.
"Albert formar det till ord.
- Kriget har fördärvat oss.
Han har rätt vi är inga ynglingar mer. Vi vill inte längre storma världen. Vi är
flyktingar. Vi flyr för oss själva. För vårt liv. Vi var aderton år och började
älska världen och tillvaron; vi måste skjuta på det vi älskade. Den första granaten
som kreverade träffade oss i hjärtat. Vi är avskilda från all aktivitet, från
strävanden, från framsteg. Vi tror inte längre på sådant; vi tror på kriget."
(s.77)
När Paul gick ut i kriget var han nästan ett barn, när, och om, han kommer hem igen är
han en vuxen man. Men frågan är om han har något hem att återvända till? Och hur
skall han kunna anpassa sig till ett normalt liv, då det enda han gjort i åratal är att
döda människor? Hur skall andra förstå allt han varit med om? Detta är frågor som
tas upp i boken.
Paul och hans vänner är upplärda att tyskarna alltid har rätt och att de krigar för
sitt fosterlands skull. Men ibland kommer tvivlen:
"- Det är komiskt när man tänker över saken, fortsätter Kropp, vi är ju här
för att försvara vårt fosterland. Men fransmännen är också här för att försvara
sitt fosterland. Vem har egentligen rätt?" (s.169)
Kejsaren har sagt att man ska kriga, men vill tyskarna egentligen kriga? Fransmännen är
väldigt lika tyskarna, de skulle lika gärna kunna vara vänner. Soldaterna verkar inte
riktigt veta varför de krigar.
Detta är en djup och allvarlig bok som får mig att tänka efter och inse hur hemskt krig
är. Detta är också precis vad jag tror att Remarque ville uppnå med sin bok. Trots att
den skrevs för mer än 70 år sedan tror jag att den är lika aktuell idag. Fortfarande
dödas människor i krig. Skillnaden är att vi nu har mer utvecklade vapen så att
soldaten slipper se offret i ögonen, vilket många av första världskrigets soldater
måste göra. Men fortfarande är en människa en människa, ett liv ett liv och
människoliv skall inte slösas i onödan
Paul stupade i oktober 1918. Denna dag var allt lugnt på fronten och armérapporten löd
"På västfronten intet nytt".
Länkar:
http://www.kanalen.org/bok/
Fler recensioner av barnböcker, skönlitteratur, lyrik, deckare... ja, de flesta genrer.
Dessutom bok-relaterade reportage och artiklar.
http://www.barnboken.nu/ Är
du lite yngre och vill läsa recensioner av barnböcker?
©Susanne Wilhelms 2002