OM TAXEN    Taxen, i tysktalande länder kallad Dachshund eller Teckel, är känd sedan medeltiden då det från stövare fortlöpande avlats fram hundar speciellt lämpade för grytjakt. Från dessa kortbenta hundar härstammar taxen, erkänd som en av de mest mångsidiga och användbara jakthundsraserna. Rasen fungerar också utmärkt som drivande eller stötande hund och som eftersökshund. Den äldsta rasklubben för tax är den tyska "Deutsche Teckelklub e.V.", som grundades 1888. I decennier har uppfödning av tax skett i tre storlekar (normalstor, dvärg- och kanintax) och tre  hårlag (kort-, sträv- och långhårig). TAXENS URSPRUNG  Taxens ursprung kan sägas vara höljt i dunkel, även om olika hypoteser framlagts i ej ringa mängd. Taxen är som bekant en hundras, som kallas chondrodystrofisk, vilket innebär att tillväxten hos extremiteternas rörben avstannar på ett tidigt stadium. Detta medför taxens karaktäristiska lågbenthet. Man har funnit avbildningar av hundar som liknar taxen i de gamla faraonernas Egypten, och man har därvid helt felaktigt sökt ett samband mellan det egyptiska ordet för sådana hundar, tekal och tyskarnas teckel. Man har funnit assyriska reliefer av taxliknande hundar. Hos författare i den grekiska antiken som Arrianus och Xenofon beskrivs taxliknande hundar. Xenofon kallar dem kunes kastoriai, bäverhundar, och hundar av samma ras fanns säkerligen också under medeltiden på den europeiska kontinenten. I en tysk lagtext från ca 400 e Kr är rasen omnämnd som bibarhunt, bäverhund. Denna hundras gick enligt lagtexten i gryt. Zoologen Brehm hävdade, säkerligen felaktigt, att taxen härstammade från Spanien. Hos inkafolket i Peru hade man funnit en liten krokbent, taxliknande hund. Detsamma gäller för det forntida Mexiko. Slutligen kan nämnas, att man vid arkeologiska utgrävningar i Danmark i "kjökkenmöddingar" funnit ben av en lågbent hund av stövartyp. Allt detta visar blott, att det på vitt skilda håll i vår värld framavlats små, lågbenta hundar, som i vissa fall använts som grythundar och kanske också som långsamt drivande stövare. På säkrare grund beträffande taxens ursprung står man, när man tar del av de forskningar, som gjorts av de tyska kynologerna Richard Strebel och Ludwig Beckmann. Båda menade, att det på grund av anatomiska likheter var möjligt att dra den slutsatsen, att taxen härstammade från deutsche bracken, tyska stövare. Denna teori kom att bekräftas genom arkeologiska undersökningar av tysken Hilzheimer, som vid grävningar i ett romerskt härläger i det tyska Kannstadt fann två taxskelett. Detta skedde i ett område, där deutsche bracken var vanlig. Taxen måste sålunda ha funnits i Germanien innan detta invaderades av romarna. Det innebär också att släktskapen mellan taxen och den nämnda bibarhunt är ganska säker. Man har från bracken framavlat kortbenta hundar, avsedda för att i gryt jaga bäver, grävling och räv. Det är dock inte möjligt att göra en någorlunda exakt rekonstruktion av utvecklingen från bracken fram till taxen i dess nuvarande form. Teorin att taxen skulle ha utvecklats ur den westfaliska, lågbenta stövaren dachsbracken, kan inte betraktas som riktig eftersom dachsbracken ganska sent utvecklats genom korsningar mellan tax och någon stövarras. Ej heller kan tankegångar om släktskap mellan taxen och den franska basseten betraktas som riktiga. Detsamma gäller hypotesen att den engelska dandie dinmont terriern och taxen skulle ha en ursprunglig släktskap, även om denna terrier senare haft en avgörande betydelse vid rekonstruktionen av den strävhåriga taxen. Den tyske kynologen Fritz Engelmanns tes, att taxen till en början var en dvärgstövare och att den först senare kom att användas som grythund och spårhund, måste anses ha mycket fog för sig. Taxen finns som bekant i tre hårlagsvarianter, kort-, sträv- och långhårig. Man har tidigare ansett att den korthåriga varianten skulle vara den äldsta, och att de båda övriga uppkommit genom korsningar med hundar av helt andra raser.  Tidiga avbildningar av taxar, t ex från 1500-talet, visar att den tidens taxar hade ett längre och grövre hårlag än våra dagars korthår, ett hår som liknar den släthåriga foxterrierns; eller med den tyska termen "Drahthaar". Detta har lett den amerikanske kynologen Herbert C Sanborn fram till antagandet att samtliga tre hårlag skulle ha uppstått genom mutationer av det ursprungliga grövre hårlaget. Frågan om långhårstaxens ursprung kan dock inte anses vara slutgiltigt löst. Den strävhåriga taxen kan ha utvecklats genom mutationer, men det är också möjligt att den härstammar från strävhåriga former av deutsche bracken. Under 1870- och 1880-talen var dock denna varietet nästan utdöd, och man började därför i Sydtyskland en rekonstruktion genom korsningar mellan korthårstaxar och strävhåriga pinscher, medan man i Nordtyskland föredrog korsningar mellan korthår och dandie dinmont terrier, vilket gav ett bättre resultat. En slutsats av denna mycket kortfattade genomgång torde visa, att en rad mer eller mindre trovärdiga hypoteser under århundraden lagts fram men att mera säkra och slutgiltiga, kynologiskt vetenskapliga resultat ännu inte föreligger, även om ett rikhaltigt material om taxen eller i varje fall hundar av taxtyp finns såväl i ord som bild redan från medeltiden och framåt. Nils Palmborg 
Ålands Taxklubb r.f Grundad 1958
© Ålands Taxklubb  2013.                                                                                                                                                                                         Created BS Information Sept 2013