Om Ingmar Lundberg

    Ingmar har själv deklarerat att han älskar det klassiska fotografimediet, dess förmåga att dokumentera
    det omedelbara, att fånga en händelse som varat blott ett ögonblick. För att nå ett tillfredställande
    resultat behöver en fotograf god tur: han skall befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt i rätt belysning
    och tillräckligt nära sitt motiv. Urvalet av motiv och begränsningen av motivet gör varje fotograf intuitivt.
    En erfaren fotograf har under sina lärlingsår med hjälp av försök och misstag lärt sig "se" eller urskilja sina
    motiv ur det massiva utbudet av impulser i omgivningen.

    Lundbergs produktion kan indelas i två perioder, perioden 1966-1982 med svartvita bilder och perioden
    1983- med färgbilder. Sina motiv hittar han i vardagslivet i staden: människan agerande ensam eller i
    grupp och människans arkitektoniska skapelser, och i naturen där tiden och naturkrafterna lämnat spår
    efter sig. Bilderna har ofta ett symboliskt innehåll. Han är till uttryckssättet både asket och romantiker.
    Stenen som material har Lundberg fotograferat under de båda perioderna: dekorativa kurvor och
    rutmönster i stenbeläggningarna på gatorna, varierande struktur i olika stenbyggnader och monumentala     stenbumlingar och bergslandskap som fotografen fascinerats av under sina sommarvistelser i den åländska
    och åboländska skärgården. Det finns en romantiker bakom de ofta strängt förenklade motiven:formen är     omringad av en mystisk atmosfär som tilltalar åskådaren. Han har använt symboler bekanta från
    surrealisternas konst, t.ex. käpp, pålar, reflekterande ytor, skuggor.

    Mina tolkningar av Ingmars foton baserar sig dels på våra diskussioner och dels på kunskaper som
    samlats under arbetsåren på ÅAB, men bilderna lever också sitt eget liv och talar sitt eget språk
    som vem som helst utan bakgrundsinformation kan bli delaktig av.

    Catherine af Hällström