Regiarbeten

GULLSADELEN

Gullsadelen skrev jag ursprungligen som en oförarglig skolpjäs. Den utvecklades sedan till ett helaftonsdrama, som spelades dec. 1983 – feb. 1984 och på begäran från publiken togs upp igen och spelades april – maj 1984 i Mariehamns stadshus. Intäkterna resulterade bl.a. i ett Gullsadelen-stipendium som årligen sedan 1984 ges till åländska ungdomar med särskilt intresse för dramatik och goda insikter i svenska språket.

Handling:

Året är 1530. Kung Gustav Vasa besöker Åland och Kastelholms slott, där han bott som barn (fadern Erik Johansson Vasa hade varit ståthållare på slottet). Med anledning av kungens besök behövs det mer tjänstefolk på Kastelholm. En av dem som städslats som piga är Sara Johansdotter. På vägen till slottet möter hon en ung man, som säger att han heter Gustav. Han blir förtjust i Sara, som emellertid avvisar honom; hon har dessutom bråttom till slottet, eftersom kungen ska komma.

Vad Sara inte vet är att den unge man hon mött är Gustav Vasa, år 1530 ännu ungkarl, som klädd i enkel dräkt tagit en promenad i omgivningarna.

Sara kommer till slottets fatabur där hon omedelbart sätts på plats av den bitska fataburshustrun. Hon finner tröst i sin goda väninna Anna, som också tjänstgör där.

Slottets ståthållare Ivar Fleming har misskött slottsförvaltningen och dessutom roffat åt sig av den kungliga skatteuppbörden på Åland. Kungen ämnar hålla rättarting med Fleming.

Till slottet kommer också en munk från franciskanerklostret på Kökar. Munken vill framföra klagomål över att kungen hotar stänga klostret och låta kasta ut munkarna. Mitt i denna politiska turbulens, och bland idel ädel adel i kungens följe, hamnar pigorna Sara och Anna. Dramatiken drivs framåt av starka krafter på slottet. Sara och Anna får möta den förbjudna kärleken, de får möta ondskan, och de får möta döden.

Övrigt: Bildgalleri till Gullsadeln här

SED VENIET DIES (Men det skall komma en dag)

Skådespelet skrev jag på beställning av Folkhälsan på Åland inför Luciafesten i Mariehamns stadshus år 1984. Efter premiären den 13 december spelades stycket intensivt under en månad.

Handlingen i korthet:

Skådespelet utspelar sig i Syracusa på Sicilien år 304 e.Kr. I centrum står Lucia, hennes trolovade Tartarus, modern Euthicia och den romerska prefekten Paschasius.

Andra karaktärer är bl.a. grannen, ”ormen” Poena, den unge Flavius, Lucias väninnor Clodia, Cynthia och Kassandra och den romerska legionären Vindex.

Lucias mor är svårt sjuk. Grannfrun Poena tycker att hon ska be till Läkekonstens gud Aesculapius, men Lucia, som är kristen, ber till Gud och säger att om han gör modern frisk, ska Lucia skänka hela sin hemgift till de fattiga som tigger på Via Malta. Undret sker. Modern blir frisk.

Lucia gör som hon lovat i bönen. Hennes fästman Tartarus blir förgrymmad. Han hade räknat med den stora hemgiften. I vredesmod anger han Lucia som kristen för prefekten, som låter hämta henne. Lucia förs till bålet.

PRESSRÖSTER:

HBL (Hufvudstadsbladet), Ann-Gerd Steinby: ”Spelet går sannerligen utöver det vanliga. Uppsättningen var nog så proffsig med både stil och klass. Det blev en publiksuccé av oanade mått.”

Tidningen ÅLAND, Benita Mattsson: ”Johanna Helander, som spelar Lucia i föreställningen gör en stark rollprestation. Hon är innerlig och helgjuten, det märks att hon tror på Lucias roll. Hennes innerlighet gör att Tartarus, fästmannen som sviker, lyfts upp och Håkan Mansnerus växer i rollen som den arrogante, fåfänge och naive fästmannen. En av birollerna som imponerade var Poena, en aristokratisk granne till Lucia, spelad av Mona Lindroth. Hela hennes framtoning, stolt och värdig och tämligen elak, stämmer med uppfattningen av de romerska damerna.”

Tidningen ÅLAND, Gabriella Blomroos: ”Slutscenerna hade Robert lyckats få mycket dramatiska och det tog en stund innan man hämtat sig från intrycket de gjorde. Lucia såg otäckt död ut när hon låg på marmorbänken med sitt vita linne indränkt i blod. Sista bilden med Lucia stående på en trappa upplyst bakifrån med ljus i håret och armarna utsträckta var synnerligen effektfull.”

NYA ÅLAND, Benita Laanti:  ”Johanna Helander var starkt övertygande i sin roll som den kristna jungfrun som av romarna dömdes till martyrdöden – i den här åskådliggjorda legenden i fem scener bränns Lucia på bål men lågorna viker undan och hon dödas slutligen av ett svärdshugg. Mona Lindroth hörde också hon till de stora publikfavoriterna. Mona har en enorm säkerhet i utspelet som övertygar starkt. Robert Liewendahl har med sina två pjäser ”Gullsadelen” och nu Luciapjäsen visat att det finns många duktiga teaterintresserade unga i Mariehamn.”

SOM TALLBARR PÅ SIDEN

Skådespelet utspelar sig i Mariehamn år 1903 under den sk Badortsepoken då badgäster från när och fjärran bodde på det mondäna badhotellet och njöt av alla dess faciliteter under ledning av dess direktör, doktor Johannes Hoving. Etablissemanget frekventeras livligt av Mariehamns ”bättre” familjer, i synnerhet när det ska bli bal.

I centrum står bankdirektör Silfverspets och gårdskarlen Larsson med familjer. Det stora persongalleriet omfattar också kända profiler från tiden, ryska spioner, smugglare, badgäster, m.fl.