(Dagboken redigerad av Göran Andersson, som också skrivit kommentarer. Texten får ej användas i kommersiellt syfte. Göran Andersson har ensamrätt på kommentarerna).

 

Albin Salminen, Vårdö:

1921; en resumé

1922; 1.1 - 22.12

1923; 1.1 - 18.5

1924; 8.1 - 11.5

 

 

Anteckningsbok 1921

 

I medlet av juni 1921 kunde jag under ett strövtåg på Kunes skogen upptäcka följande: I en stubbe ganska högt uppe i skogen ett bo med ungar i och ej långt därifrån i ett ihåligt träd ett vitt och svart flugsnapparbo (svartvit flugsnappare, min anm) med mycket legade ägg. Ännu ett stycke längre fram höjde sig en stor brun fågel skrikande över skogstopparna. Fågeln var ej fullt så stor som en örn, men hade mycket breda och trubbiga vingar (ormvråk, min anm). Då jag kom närmare Lökvik hörde jag ett förfärligt ljud inne i skogen. Då jag närmade mig stället, flögo tvenne fullvuxna fågelungar högt skrikande upp från ett kärr. Då jag närmare undersökte platsen fann jag i en bergskreva en annan unge som satt och slet på en nästan helt uppäten fågel. Fågeln flög upp vilt skrikande och lämnade bytet efter sig. Då jag undersökte kvarlevorna av den döda fågeln, befanns det vara en av deras likar. I en låg tall invid det snuskiga stället hade fåglarna sitt bo. Grenarna voro alldeles vita av ungarnas exkrementer och boet som en enda kaka (troligen duvhökar, min anm).

 

Även i år i medlet av juni har jag hittat två mindre hackspettbon: ett i närheten av Strömmen och ett annat på Gloskär. Hackspetten hade då redan stora ungar.

I medlet av juni såg jag även i Stormyra stora utflugna nötskriksungar.

I början av juli nyss utflugna småfågelungar i kanten av Träsket.

I början av juli små rödhalsade doppingsungar i Träsket, åtminstone tre par (troligen svarthakedoppingar, min anm).

Under samma tid utflugna små fågelungar i Liden sittande högt uppe i granarna.

I ett bo på en gran i Söderöjen, i medlet av juni, två nästan flygfärdiga ringduvsungar.

Törnsångarbo: i Olofssons beckesåker, Arturs häcken och Västeråker.

Ett bo under takfoten på kyrkan och små fåglar, som håller till i skärhuset.

Ett vitt- och svartflugsnapparbo i en al i Lökvik (svartvit flugsnappare, min anm).

En gammal gran med flere hål i på Norröjen. En dylik på Norrgårds Söderöjen.

Ett bo med en unge i, på en gammal vid på Påvals Wibberholm. Litet mindre bo än den grå flugsnapparens. Ej fodrat med gräs, utan endast lav.

 

En rödhakesångare har säkert bo i vår skog.

Ett uggelbo i en stor tall i Kunes skogen vid sjöstranden nära gärdesgården. Uvbo i Töftö. Örnbo i Sandö. Pilgrimsfalkbo i Mickelsö. Uggelbo i Bergö.

 

Då jag den 25 september var ut på jakt, beslöt jag att bättre genomströva Kunes skogen i synnerhet den nordöstra delen, vilken jag aldrig genomströvat. Först fann jag, på en udde emot Örarna, en ihålig tall, vilken jag ej förut vetat av. Och i vilken det syntes tydligt att det varit använt till boplats för någon fågel. I en större rundning därifrån långs stranden upp mot gärdesgården och inåt skogen fanns 2 st. ihåliga tallar och ända upp mot kärret som är bevuxet med stora träd, även någon al, fanns även en ihålig tall och ett större bo byggt av klena kvistar i toppen av en medelstor tall. Boet såg ut att vara påbyggt, ty det hängde i flere avdelningar ut över grenarna. Jag såg strax att det var ett rovfågelbo där ungarna flugit  i år, ty en granbuske nedanför var alldeles vit av exkrementer och på marken stora bollar av hår (i dem även en ekorrskalle), ben och fiskfjäll vilka voro fåglarnas uppkastningar. Annat kunde jag ej märka, men antagligen var det större rovfåglar. Högre upp, ända mot bergen var 2 st ihåliga tallar med två hål i vardera. Nedanför den ena var uppkastade bollar av skalgubbar (skalbaggar, min anm). Där hade antagligen varit ett uggelbo.

 

I Norröjen ovanför vår Västeråker finns en gran med en inskärning på ena sidan. I inskärningen var byggt ett bo med fjädrar innuti, antagligen ett rödstjärtsbo.

 

En ihålig gran vid Abrahamnssons med ett gammalt bo i.

Gamla trastbon på Ekholmsören i täta gransnåren på nedre grenarna.

 

I går den 20 oktober såg jag en lärka och steglits. I dag en hel mängd stjärtmesar och sidensvansar.

 

Långt in i november såg jag en stare.

 

På Olofssons skogen i en öppnare plats som gränsade till en berg eller stenavsats, alldeles invid en gångstig, fann jag ett fjolnytt bo på en gammal tjock, lutande tall. Boet var fäst i en inskärning på stammen ungefär 4 m. från marken, av fjädrar och granriskor.

I en stubbe i samma skog som stod i en av talldungarna på bergen mot byn, fanns ett användt bo. Stubben var ½ m. hög.

 

På Norrgårds Söderöjen en stubbe vid Töftö kyrkvägen mot Kappalsand med bo i. Vid stora ledet, en nedtill sprucken färskgran med ett träkryparbo i (med vad avses "stora ledet"?, min fråga).

Vid Sandö sund bland stora tallarna, fanns på en av dem i en inskärning ett bo.

Och på vår skog en avblåst tall på bergen med ett bo i toppen.

 

Obs! Fann ett gammalt bo i skogen, strax ovanför vår Västeråker. Det var byggt på en 1 m hög stubbe som stod tätt invid en gran. Boet bestod av grankvistar, mossa och lavar och inuti fodrat med enbast. Liknade bra ett bofinksbo, men kunde ej märka ett enda tagel och ej heller de fina stånden av björnmossan.

 

Litet ifrån det låga, branta berget i vår skog nära sjön ovanför där vi nu huggit några stora granar, finnes ett stycke åt öster, en låg stubbe med ett litet hål vid övre kanten, antagligen ett mesbo.

Strax ovanför förstnämnda ställe står många stora tallar, nästan alla med sjukliga inskärningar. I en sådan en m. från marken ett ganska bra litet bo av strån, mossa och kvistar, antagligen ett flygsnapparbo.

I Norrgårds Näsgärdan i dikeskanten bland törnen, som stå närmast vägen, ett törnsångarbo.

På vår skog nedanför där vi huggit de stora granarna vid bergvägen, en till med ett hål som bär ner högt från marken - Nu borthuggen.

 

 

 

 

 

Anteckningar om våra fåglar år 1922

 

1.1 1922

Det är kallt och ödsligt. De sjungande fåglarna finnas inte mer. De hava flyttat bort från oss och vårt ogästvänliga klimat till de varmare länderna, vilka lyckligt nog kunna mottaga dem när som helst.

De som stannat kvar tillkännagiva sin tillvaro endast genom ett fint glädjelöst kvitter. Och vad skola de glädjas åt: snö, frusna grenar, is och kylande vindar göra sig ständigt påminda. Vart de än fara, möter dem en död och förhärjad natur och faror av allehanda slag, vilket de vid varje hotande tillfälle genast taga till flykten.

Ja, de äga denna förmåga framför alla andra, att svinga sig högt, oåtkomliga för varje jordekryp. Det är väl också just detta, som givet dem anledning att bli så många sköna förebilder för människorna.

Fast vi nu för tillfället ej äga sommarens glada och myllrande fågelliv, kunna vi ändock vara tacksamma att äga dem som stannat kvar; vad vore väl en vinter utan talgoxar och skator. Försakande den frihet som andra äga, uppoffra de sig och uthärda vinterns faror för att giva oss glädje.

 

I en bok, utgiven av Svenska Folkskolans Vänner, uppmanar författaren var och en att utforska sin egen hembygd. Jag skall även försöka göra det och nedskriva mina anteckningar i den här boken.

Kommentar: Den skrift som hade inspirerat Albin torde ha varit häfte nr 64; "Våra flyttfåglar" av J.A. Palmén. På sidan 22 entusiasmerar professorn:

"Och iakttagandet måste allt framgent fortsättas, ty man får aldrig för mycket fakta, och nya uppslag komma esomoftast till stånd. I varje land må dess fågelkännare närmast rikta sin uppmärksamhet på den egna hembygdens utforskande. Ty när iakttagelsernas anställande betraktas som en fosterländsk plikt, blir arbetet samvetsgrannast utfört."

 

Hittills, fast jag varit mycket okunnig, har det lyckats ganska bra. Jag har nu 51 olika ägg i min samling, en mängd bon, vingar och även uppstoppade fåglar, vilka hittats döda med avbrutna halsar. De har dock på grund av ovanan blivit ganska dåliga och kommer antagligen att kasseras längre fram med undantag av en bergfink, vilken ej blivit uppstoppad, utan endast urtagen, utbredd och torkad i en stekpanna. Den kommer jag nog att behålla, emedan de blott sällan ses här och då, å andra sidan uppstoppningen, ej förråder någon bristfällig konst, likaså kommer också vingarna att fortfarande stanna i min samling.

 

Allt detta är skördar från ett föregående år. Och nu då jag går ett helt år tillmötes igen, hoppas jag att att få göra ännu rikare skördar. Under det förgångna året var jag, såsom nästan alla nybörjare, alltför ivrig och skred mången gång till överdrifter. Jag handlade ibland mycket illa och ovarsamt, vilket jag efteråt fick ångra. Men ändock måst jag säga, att jag under min iver samlade många ledtrådar, vilka helt säkert kommer att bli till stor nytta. Genom klok användning av dem, tillika med de bokliga studierna, hoppas jag att under det kommande året få mycket utforskat.

 

Kanske jag nu genast börjar att skildra fågellivet såsom det nu ter sig den här tiden på året. Om man till exempel går till skogen märker man den här tiden sällan någon enstaka fågel. Ej blott enskilda, utan även olika arter sluta sig tillsammans och draga genom skogen i stora flockar, vilket gör att man får gå långa sträckor, utan att märka någon enda fågel, med undantag av korsnäbbarna, vilka utan ordning draga högt skrikande fram och åter över trädtopparna.

Men så helt plötsligt kommer man in i ett myllrande fågelliv. Det är liv i varje gren, undersökande varje träd drager flocken långsamt framåt, gråmesar (talltitor; min anm) och svartmesar om varandra. Den senare lätt igenkännlig på den vita rutan i nacken. Här synes båda arterna åtminstone på hösten vara lika talrika. Kungsfåglar hava också slutit sig till tåget, fast på grund av färgen ej så lätt synliga. Några trädkrypare följa också nästan alltid med. Ibland kan man få se någon talgoxe, men blott sällan.

Alla dessa fåglar äro mycket trevliga, men besöka ej gårdarna, såsom många andra.

 

Hos oss, beroende på gårdens läge, är fågellivet ganska omväxlande. Såsom våra dagliga gäster kunna vi räkna skator, gråsparvar, talgoxar och gulsparvar. Dessutom besökas vi alltemellanåt av grönfinkar, steglitsor och pilfinkar och vid varje yrväder infinner sig alltid gråsiskor av båda arter.

Kommentar: här menar Albin troligen gråsiska och den nära släktingen snösiska, om han nu inte syftar på grå- och grönsiskor?

 

Nu en längre tid har två övervintrande bofinkar haft sitt tillhåll här, vilka alltid följas av en annan fågel, som jag tror är bergfink. Dessutom kunde jag på hösten flere gånger iakttaga hela flockar av stjärtmesar, även två blåmesar, vilka äro mycket sällsynta.

Kommentar: ja, det var nog en bergfink i vinterdräkt, som han lade märke till. Jag kan tänka mig att den fågelbok som Albin hade tillgång till, bara visade en bild av en bergfink i sommardräkt.

 

Utom allt detta har jag i de här dagarna sett en jaktfalk två gånger. Underligt nog har kråkorna varit borta en längre tid. Nötskrikan påträffar jag då och då. Fastän talrik i höstas, äro alla hackspettar som bortblåsta nu. Endast spilkråkan träffar man alltid.

Kommentar: Observationen av jaktfalk är intressant och tidpunkten på året är typisk. Jag antar att Albin väl kände till duvhöken, som i vissa jaktsituationer kan påminna om en jaktfalk.

Albin stavade det officiella artnamnet spillkråka enligt det dialektala uttalet spilkråka. Spila betyder ju trästicka på åländska; se Ralf Svenblads bok "Med åländska ord", andra upplagan, sid 155-156! Denna stora svarta hackspett lämnar många "spilor" efter sig när den hackar i träden! Spilkråka finns upptecknat bl.a. i Lemland men även från Södermanland och Östergötland.

 

3.1 1922

Kl. är 8. Jag har varit och sett på en svan, vilken just blivit fångad och ihjälslagen av en par pojkar. Det är nu is i alla vikar, endast de stora fjärdarna äro öppna. Därför förvillade den sig hit också. Mörkret kom, den kunde ej finna vatten och var tvungen att gå ned mitt i byn. Den slog ned på Byäng, började genast skrika, blev fasttagen och ihjälslagen. Det var verkligen en härlig syn, där den låg utsträckt. Den var 150 cm lång.

Då man ser en sådan fågel, tycker man att den ej passar att vara här, ty den är så ren och vit, en förebild för renhet, frihet och skönhet.

Kommentar: det var säkert en sångsvan, eftersom knölsvanen introducerades på Åland först under 1930-talet. Dessutom är det mycket sällan en knölsvan landar på marken eftersom den inte kan lyfta från land. Under trettiofem år av fågelskådning har jag sett knölsvanar fälla på en åker bara en enda gång och då i en större vattensamling en blåsig dag i april på Hagaslätten. Däremot är det vanligt med sångsvanar på åkrar, eftersom de kan landa och starta som gäss.

 

8.1 1922

Iakttog en flock sidensvansar.

 

13.1 1922

De två pilfinkarna ha åter varit här tillsammans med en mängd gråsparvar. Idag har jag fångat en pilfink, en gråsparvshane och 4 honor. Den var liten som en talgoxe och i vilt eller fritt tillstånd skiljer man den bäst från gråsparvarna genom en vit ring kring halsen och en tydlig, stor, svart fläck på huvudets sidor, även genom den rödbruna hjässan och något ljusare benen.

Under det de äta, ligga de nästan på marken med utbredda vingar, medan gråsparvarna hoppa fram och tillbaka på höga ben. De hålla alltid tillsammans, komma ibland ensamt flygande. I en gråsparvsflock sitta de alltid sida vid sida.

(Här beskriver Albin pilfinken han fångat; min anm): I korgen var den skyggast av dem alla, den var väl mest ovan att se folk. Alltid sökte den skydd genom att krypa bakför de andra. Därvid andades den djupt och hastigt såsom en talgoxe, så att hela kroppen rördes. De andra förhöllo sig lugna. Då jag lutade mig över korgen, blev de mycket oroliga och flögo upp mot nätet, men lugnade sig efter en stund.

Och då jag förde ut korgen blevo de ännu livligare. Då jag senare på kvällen slapp ut dem, flögo de rätt upp och därefter 4 st rakt dit jag fångade dem; 2 åt ett annat håll, men återvände strax, kommo tillbaka över oss och flög efter de andra.

Pilfinkarna äro stannfåglar. Jag kan således räkna på att de häckar här.

 

14.1 1922

Idag har åter bofinkarna varit här och en par grönfinkar. Även en kråka och en hök.

 

15.1 1922

En sparvhök förföljde en flock gråsparvar, vilka med en ilande fart fort gömde sig i vår störhög alldeles intill mig. Höken slog också med vinande fart ned efter dem, men styrde i sista sekunden rätt opp då den fick se mig.

Båda pilfinkarna har varit här i dag.

 

19.1 1922

Pilfinkarna är här varje dag. Får nästan alltid se dem vid stallet, där de äro vana att få linfrö och att dricka vatten ur brunnshon.

Jag hittade för två dagar sedan en gråsparv i stallslånan. Den kunde ej flyga fast den hade alldeles oskadade vingar. Jag vet ej vad den hade för fel. Idag blev den död.

 

10.2 1922

Första dagarna i febr. såg ja två trutar komma flygande här över land. Finkarna ha varit borta en lång tid (här menar han de två bofinkarna, omnämnda i dagboken på årets första dag; min anm).

Kråkorna visar sig alla dagar, pilfinkarna också.

 

12.2 1922

I dag är det ett härligt väder. Det är som ett förebud att våren ej är långt borta mera. Solen gör god verkan. Väggarna mot solsidan bli varma och det droppar från taken. Sydlig vind. Det är också första gången som talgoxarna låtit höra sina bekanta vårvisor. Den här tiden förefaller de enkla tonerna som dubbelt skönare än eljest. Det finns ju ingenting annat att höra på.

 

19.2 1922

Snö och yrväder. Dröjer nog längre än vanligt i år tills flyttfåglarna komma. De sista dagarna ha en hel mängd kråkor gjort påhälsning här i byn. En dag slog en sparvhök ned på en skata mitt på vår gård. Hönshöken (duvhöken; min anm) har rivit ihjäl Ingrids tuppen inne i ladan.

Bofinkarna finnas ej mera. I söndags iakttog jag några gulsparvar, som hade fått syn på utspilld havre mitt på Torget, men hindrades att flyga dit på grund av folksamlingen. De sutto och väntade i flera timmar, tåligt i björktopparna invid.

Korsnäbbarna äro numera ej så allmänna, endast då och då kommer någon ensam skrikande.

 

23.2 1922

Ännu är det tjockaste is på strömmarna och vintern är som värst. Oaktat allt detta iakttog jag i dag en skrakgubbe. Jag var till Grundsunda med skjuts och körde ned ett stycke på Österviken. Där på vardera sidan om viken hade landflödet bildat en par vattensamlingar. Skrakgubben kom antagligen från den ena av dem. Den flög redan, då jag fick se den, i en lång båge utåt isen och tänkte sig till den andra vattensamlingen, men på grund av vår närvaro vände den och flög rakt utåt fjärden. Den flög mycket sakta. Det var mycket egendomligt att få se den, den här tiden på året, då öppet vatten ej finnes på flere mils avstånd.

 

26.2 1922

Det har varit sydlig vind och blidväder flere dagar. Det finns redan många bara fläckar. Jag har redan utspruckna blåsippor.

Sparvhöken gör påhälsning alla dagar. I dag satt den en lång stund i riskasen och därefter på fähustaket.

 

28.2 1922

Varmt väder, bara fläckar överallt, ängar och åkrar bara mitt på. Hälften av snön har redan gått bort. I dag har jag varit till Lumparland och fick höra där att en stare blivit sedd där tidigt på morgonen.

 

2.3 1922

Det är besynnerligt att flyttfåglarna kommit redan fast det är 1/2 m:s tjock is på strömmarna. I dag på hemvägen från Lumparland flög plötsligt en skara fåglar upp från isen. Jag körde mycket hårt, men jag såg ändock att det var små vackra snäppor. De hade antagligen kommit utåt den vägen som jag körde, ty hästspillningen var överallt utkrafsad.

Kommentar: anteckningarna från den 2 mars, har Albin senare strukit över med ett stort kryss och skrivit "Es sind lauter dumheit" (Dummheiten) - det är rena dumheten.

Albin torde dock ha sett en flock snösparvar! De kan verkligen ge ett förbryllande intryck i flykten, så jag förstår att han inte ens visste vilket fågelsläkte det handlade om!

 

3.3 1922

En kaja kom i dag flygande över byn. Sydliga vindar med snöslagg.

 

4.3 1922

Redan äro stararna här. I dag satt 2 st. en lång stund och sjöng i en björk vid Antons.

 

7.3 1922

Kråkorna återkommer nu som bäst. I dag har säkert kommit en 50 - st. Jag har även sett två lärkor i dag.

Kråkor o. lärkor draga förbi hela dagen. Kråkorna komma högt skrikande den ena efter den andra. Lärkorna komma en och en med längre mellanrum. Under flykten drilla de, vilket först ådrager sig min uppmärksamhet. Ibland flyga de så högt att de ej synas. Staren har redan slagit ned i våra äppelträd. Det är en varm solskensdag. På förmiddagen syd- o. på em. nordlig vind.

Skatan har börjat bygga bo. Undre delen är redan färdig på ett bo här i hagen. I dag såg jag en komma med en lång kvist.

 

10.3 1922

I förgår om morgon regnade det ganska mycket. Men i går gick det till nordlig vind och blev mycket kallt, flere grader vinter. I går såg jag att kråkorna återvände och flögo söderut. På en liten stund kommo åtminstonde 10 st och sedan en och en. Även i dag försigår samma händelse.

 

14.3 1922

Flyttfåglarna komma. I morgse kom en ensam duva och flög västerut. Och på e.m. kom 5 st. flygande norrut. Kråkorna komma också småningom. I Nyäng finnes varje dag en 50 st. samlade.

 

17.3 1922

I går regnade det. I dag är det klarväder, nordlig vind och vinter. Jag har ej sett lärkor och starar på en veckas tid. För övrigt har flyttning överhuvudtaget stått alldeles stilla. Det beror väl antagligen på den ostadiga väderleken.

 

18.3 1922

I dag skiner solen, så det är ganska varmt. Snön smälter också på vägar och backar. Har ej sett några flyttfåglar i dag. Det beror väl på att det är nordlig vind och därför kanska kallt om nätterna. Jag tror att gulsparvar o. talgoxar redan börjar försvinna, åtminstonde har jag ej sett en enda i dag.

 

19.3 1922

Solen skiner genom tunna moln. Stararna sitta nu regelbundet varje morgon i något av byns träd och sjunga sina visor. En vacker och stilla morgon, men ändock kommer ej ens en kråka. Det är kallt och nordlig vind. Därför är det väl också som de ej våga komma. De har nog längre söderut mött denna frost och har fördenskull ingen brådska.

 

20.3 1922

I dag är det ännu kallare. Åtminstonde -10 i morgse. Det är ostlig vind. I dag har jag sett en flock sidensvansar. Det har varit en besynnerlig väderlek hela vintern. Aldrig riktigt mildt, för det mesta vinter. Visserligen har det varit milt nu på vårsidan så att en del snö smältit, men ej så milt att det bildats vattensamlingar, som många andra vårar. Det är väl för den skull också som ej några sjöfåglar visar sig. Kunesströmen är ej öppen ännu. Det har nu varit vinter en lång tid utan nederbörd. Det tyder kanhända på att då nederbörden kommer blir det väl med sydlig vind och uteslutande regn.

 

21.3 1922

Klarväder, solen skiner från en blå himmel. Men ändock mycket kallt. 12 grader i morgse. I dag är det första dagen som jag hört gulsparvarna försöka sjunga. Det var ej någon riktig sång, ty slutstrofen saknades.

 

22.3 1922

Litet varmare väder. Västlig vind. Klar himmel. Kråkorna flyga i nordostlig riktning. Starar syntes i morgse.

 

23.3 1922

Flere grader varmt. Sydlig vind. Kråkorna komma, men ej lärkor och starar. I dag har jag hört gråmesarna (talltitorna; min anm) sjunga och jag tycker deras sång är mycket vackrare än talgoxens.

Korsnäbbarna äro nu mycket allmänna överallt. Det är nog den här tiden som de börjar bygga bo, ty i dag då jag var till Vibberholm, hörde jag en fågel sjunga nästan som en lärka eller mitt emellan lärkans och taltrastens sång. Först trodde jag att det var en trast, då jag såg en större fågel kasta sig från ett högre träd till ett mindre, alldeles på trastars vis. Sedan fick jag se att det var korsnäbbar överallt i träden. Men alla sjöngo ej, utan endast en eller annan flög och satte sig ensam i ett träd och därvid sjöng den så vackert som ej någon annan fågel den här tiden. Ibland närmade det sig stararnas sång.

 

24.3 1922

Solen skiner från en hög, klar, blå himmel. Sydlig vind. Har ej sett några flyttfåglar. Mycket varmt om dagarna, men lindrig frost om nätterna.

 

25.3 1922

Har snögat hela dagen. Ostlig vind. För att påminna mig måst jag uppräkna några tidiga flyttfåglar. Alla trastar komma till (här skriver Albin en oläslig bokstav, troligen menar han Åland eller Vårdö; min anm) i början av april. Rödhaken i början, Rödstjärten i slutet av apr. Stenskvättan i mitten, buskskv. i slutet av april.

Kl. 5 em. Jag har just varit till en skogsbacke för att se på mesarna. Där träffade jag också 2 arter: gråmesar (talltitor; min anm) och svartmesar. De höllo sig nu på grund av ovädret i buskarna eller på de nedre grenarna. Trots detta hade de vårens aning inom sig och sjöngo ganska flitigt. Jag tyckte att svartmesens och gråmesens sång voro mycket olika. Svartmesens ljöd ungefär topi, topi, topi, topi.

 

29.3 1922

Fortfarande nordlig vind och kallt. Men ändock endast lindrig frost om nätterna.

Under sådana tvära förhållande måste fåglarna pinas oerhört, emedan det ej finnes några bara fläckar. I morgse återvände också en hel mängd kråkor. Hungern är nog mycket svår för dem, ty jag har sett kråkflockar sitta hela dagar i gamla barsopade potatisland.

I går såg jag i Mångstegta en flock kajor o. en mindre flock starar sittande i en barsopad åkerbacke sökande efter föda och därunder uppdragande små grästorvor.

Vi har varit till skogen vår. Korsnäbbarna sjöngo och flög från den ena grantoppen till den andra. De höllo sig dock mest på ett enda ställe varför vi också undersökte granarna där lite bättre. Men vi vann ingenting för vår möda utom ett gammalt duvägg. Inuti en tät grankvist, hopvuxen som en boll, fanns ett duvbo med ett ägg i.

 

30.3 1922

Har snögat riktigt rysligt hela dagen. Nordlig vind och kallt.

 

31.3 1922

Sydlig vind. Hela dagen ganska vackert väder. För den skull litet mera rörelse hos fåglarna. Såg i Lövö 13 starar o. en mängd kråkor. Såg en gång även en svartkråka komma flygande o. 2 duvor och en sidensvans sittande i en grantopp. I dag är det första dagen igen som kråkorna flyttat ganska allmänt.

Kommentar: eftersom den kontinentala kråkrasen, svartkråka, förekommer mycket sällsynt på våra breddgrader, var det nog en råka Albin såg. Det är möjligt att han hade en finskspråkig fågelbok, på finska heter råkan nämligen "mustavaris" - svartkråka! - och på så sätt kom denna notering till. Senare kom Albin att använda artnamnet råka i sina anteckningar.

 

1.4 1922

Det har i dag dels varit klarväder, men ej något varmt. Det är nu nästan nordlig vind igen. I dag har jag sett en sillmås och två lärkor. Det var ej sånglärkor utan en annan art, men jag vet ej vad det var för ena, antagligen trädlärkor.

 

2.4 1922

I natt har det snögat ganska mycket. Således äro ej fåglarna mycket känsliga för väderleksändringar, emedan kråkorna flytta i går i stort antal. I går afso (afton, min anm), en stund förrän ovädret utbröt, kom en hel flock skyndsamt tillbakaflygande under vilda skrän.

 

3.4 1922

Solen skiner genom en tunn molnslöja. Det snögade mycket i går hela dagen. Det är nu en hel månad sedan skatorna började med sitt bo och nu först tycks det yttre skranket vara färdigt.

 

4.4 1922

I morgse vacker sång av starar och en behaglig konsert av gulsparvar. Sen dess endast flyttande kråkor och nu i skymningen såg jag för första gången 3 st. sjöfåglar flygande i en båge över Kunes skogen, antagligen letande, men förgäves efter öppet vatten.

Huru utmagrade skola ej de stackars fåglarna bliva under den långa väntan, då det ej ens för andfåglarna gives ett kärr eller en bar åker att söka sin föda i. Förgäves flyga de varje dag liksom sökande efter vårens kännetecken och stararna hava redan väntat en hel månad på bättre dagar.

 

7.4 1922

I går snögade det hela dagen. I dag gör det det också, så marken är överallt betäckt med djup snö. I dag är ock luften torrare, östan och ganska kallt. Nu på morgonen såg jag en bofink för första gången. Den var klädd i riktig bröllopsskrud. Det är en månad sedan de första lärkorna kommo och sen dess har ej synts en enda.

Nu ha, antagligen ett par yngre skator börjat bygga bo i syrénerna vid butiken.

 

9.4 1922

Det är em., östan, fin, skarp, trängande snö silar ständigt ned. Jag blickar ut genom fönstret och ser en flock kråkor draga västerut. De ha varit för tidiga, i brist på föda måste de flyga tillbaka den långa vägen över Ålands hav och till Sverige.

De är ju bara kråkor, men jag har medlidande med dem på grund av världsalltets samhörighet, ty såsom människan levde för att tillfredsställa de naturliga drifterna. Och vem är det som giver dem och oss detta negativa att strida emot. Det är något man ej får nämna, ty då insnärjes man strax. Man drages ned i de djupa virvlarna under religionens fötter; och där drager den arbetande tanken fram ett usselt och förtrampat föremål vilket de mena sig vara Gud. Men ack nej, av den sökande och otillfredsställda rives detta föremål i tusende stycken; och tanken flyger åter rädd och vingskjuten ut i rymden sökande det absoluta, urkällan Gud.

Då jag blickar på människorna och religionen och ibland även under bläddrandet i bibelns blad, känner jag mig mycket sorgsen. Och vad som är än värre, att fastän namnet Gud för mig av naturlig följd blivit inristat med eldskrift på naturens väggar, känner jag mig sorgsen då jag ser ut över vinterns ödeläggelser. Men även detta vore avhjälpt om alla levde samma bedjande och trängtande liv.

 

10.4 1922

Djup snö på marken. Nordost och kall blåst. Klarväder, men solen gör ingen verkan. Ej en bar fläck på vägarna. I går på morgonen 10^o kallt.

I dag, under det vi fällde några träd i skogen, kom en korsnäbb flygande och satte sig i en grantopp högt skrikande. Jag gick närmare och hörde då från en liten gran ett besynnerligt ljud. Jag trodde det var korsnäbbsungar som skrek efter mat. Därefter klöv (dialekt för klev; min anm) jag upp i granen. Då jag just börjat klyva (dialekt för kliva; min anm), flög en korsnäbb därifrån. Då jag kom upp, det var väl omkring en 6-7 m. högt, fanns där ett litet bo, ej större än en trasts. Det bestod av pinnar och granlav. På bokanten låg en par  ganska stora träckhögar. Inuti boet lågo 4 ägg. Honan flög hela tiden runt huvudet och satte sig nästan på samma gran. Äggen voro litet legade (ruvade; min anm).

 

12.4 1998

Klarväder och sydlig vind. Därför har fåglarna varit i rörelse i dag mera än vanligt. Kråkorna hava kommit hela dagen. En gång kom det 5 lärkor på en gång. Jag har också sett några grönsiskor i dag för första gången. Jag hörde dem skrika hela dagen i skogen. Kunes strömmen är ännu tillfrusen.

 

13.4 1922

Riktigt milt och sydlig blåst. Snön börjar så småningom försvinna. En sädesärla trippade så lätt ute på vägen då jag var till övre byn.

 

14.4 1922

Våren har verkligen anländt förvånande hastigt. Sunnanväder och fastän mulet på förmiddagen smälter ändock snön med stora steg. Allt upplöses på vägar och stigar och bildar vattensamlingar och en sosselsmörja gående upp till kängskaften. Delvis bara fläckar på vägar, ängar och åkrar.

Stora flyttfågelskaror anlände. Lärkor i hundratal, fördelade på mindre flockar, flyga oupphörligt norrut, även en del stannande för att stilla sin hunger. Den största flock jag kunnat räkna utgjorde ungefär 30 st. I morgse slog 2 tofsvipor ned på vår Västeräng. Bofinkarna hoppa överallt i byns träd och grönsiskorna flyga hest skrikande över skogstopparna. Kråkorna flyga på, långa som dagarna äro, mot norden. Spilkråkan trummar och duvorna flyga vinande genom luften.

Kommentar: sossel är dialektord för snösörja.

 

15.4 1922

(Denna dag skriver Albin en längre, lite filosofisk betraktelse, men samtidigt en tillbakablick; min anm):

Vintern är ovanligt kall och människorna tala med överlägsen ironi om vetenskap, milda vintrar och jordaxelns maximilutning. Man har hinnit till slutet av febr och alla vänta på bättre tider. Detta tycks verkligen också inträffa, ty sunnanvinden har redan en par dagar svept över bygden och lämnat tydligt märkbara spår efter sig. Men svag och darrande mötes den av nordens kylande vindar. En tvekamp uppstår. Den tycks verkligen vinna, ty människorna mötas följande dag av milda fläktar och skinande sol från klar blå himmel.

En par starar sitta redan i byns högsta träd, kråkorna flyga oupphörligt skrikande norrut och en skata flyger tyst och skyndsamt med en lång kvist till sitt redan påbörjade bo. Gulsparvar och talgoxar börja öva sig till sina allbekanta visor och man tror ej sina egna ögon, då man ser en lärka lätt drillande skyndsamt flyga norrut. De bara fläckarna lockar och och den följes av flere, fast det förståndiga människohjärtat ryser för de dristigt hoppfulla varelserna.

Det lider mot kvällen, vinden går stilla och omärkbart över till nordost, luften är tung och tryckande och människorna gå oroliga till vila. Följande dag är det östan och solen skiner genom en tunn molnslöja. Det är em., fortfarande ovisst och spännande, men plötsligt sjunker molnslöjan ned och en mörk molnvägg skjuter hastigt upp på himmelen. I samma stund kommer en flock kråkor tillbakaflygande under vilda skrän.. Men förgäves. Ovädret är redan över dem och de måste övernatta i närmaste skog.

Ovädret fortfar en par dagar och snön lägger sig djup och tung över åkrar och ängar. En del börjar klaga över den ständiga nederbörden medan andra med förnöjelse tala om bara marker och kylande vindar såsom fördärv åt tidiga vårar.

Ett litet uppehåll, svag vind och lindrig vinter, rimmiga björkar och återvändande kråkor på isen, igenfilade vägar och på nytt ett oväder. Detta fortfar en hel månad. Man är redan i början av apr. Det tycks verkligen bliva några vackra dagar, men nordlig vind. Människorna se på termometern. Det är 8^o, följande morgon 10, det tillskärpes mer och mer. Det är verkligen för mycket. Man ser varje morgon hoppfullt på den envisa vindflöjeln. Och otroligt! Den är sannerligen omvriden. Klar himmel, lättade hjärtan, men luften står stilla, därför ingen värme. Fram på dagen märkes en fläkt och mot kvällen drager sunnanvinden stark och dånande genom skogens toppar medförande moln och varm regnskurar.

Huru är ej allt förändrat på en par dagar. Mörka åkrar, översvämmade ängar och människor vadande i sossel (snösörja; min anm) upp till kängskaften, men ändock strålande av fröjd över den annalkande våren. Hela naturen tycks utbrista i ett enda jubel. De bevingade skaror, vilka oroligt väntat på uppbrottets timme, komma nu så mycket hastigare. Lärkor i hundratal draga över fältet förenade i mindre flockar.

Stararna hava intagit sina gamla boningsplatser och äro i färd med att utkasta det ena stycket efter det andra av det fjolgamla redet. De vackra bofinkshanarna hoppa muntert kvittrande omkring i de kala träden och några grönsiskor draga hest skrikande bort till den närbelägna skogen. Där inne i skogen höres hackspettens trumningar och duvorna skära med vinande fart genom luften.

Några tofsvipor hava slagit sig ned på den angränsande ängen och längre ned i kärret söka ändren (änderna; min anm.) sin föda. Högt ovan huvudet höres storspovens vissling och är man uppmärksam ser man en sädersärla i vågig flykt styra hän över uthusens tak.

Kommentar: Albin stavade sädesärla så, åtminstone till en början i dessa anteckningar. Det gjorde även Runar Salminen i sina anteckningar 1945-55.

 

Så sprider vårens ankomst mer eller mindre glädje i människornas hjärtan, men på olika sätt. Den överdrivna svärmarn har förlorat sig ute i naturens jublande hav, verkar frånstötande och går förlorad utan några värdefulla insatser i livet. Och den stora massan, den trälbundna?

Det är en självisk njutning och materiella fördelar som sprider ljus över deras pannor.

Och vem är det som berövat dem det högsta och ädlaste och som skymmer utsikten för det fria och okonstlade livet? Det är religionen, vår tids dödande gift, som demoniraliserar människan och binder henne innom de usslaste bojor. När skall detta illa, uppstyltade skrank och de konstlade formlerna, vilka äga så många olyckliga människors liv på sina samveten och vars enda makt nu utgöres av ett så orent spel, som att hålla de mänskliga lidelserna inom bestämda gränser.

De människor äro värda vårt fulla medlidande, som i brist på större eldande intressen äro hänvisade åt detta enda osunda och förnedrande liv.

Det fordras krafter att avskaka bojor, vilka seklerna bundit; men förenad med naturens läkande och uppbyggande krafter är det lätt och människan framväxer fri och obunden och drives alltjämt mot fulländning av naturens och världsaltets drivande fjädrar.

 

Ja, det är sannerligen fjädrar, ty ingenting kan jämföras med solbrända kinder, drillande lärkor och lungorna fulla av renaste luft.

 

17.4 1922

I går 16 grader varmt. Såg då kråkor, kajor, starar, lärkor, måsor, änder, spovar, vipor, råkor, 2 st skvättor (stenskvättor; min anm), 3 ärlor (sädesärlor; min anm), 1 sävsparv, bofinkar och trädlärkor med tofsar. Dessutom kommer alla dagar en hel mängd av de mystiska skrikarsparvarna (troligen menar Albin ängspiplärkor; min anm). Knipor, skrakor, gäss och svanar äro också sedda.

Det är nu snart bara drivor kvar av snön och kärren börja rinna ut. Strömmarna öppnas.

Jag har sett en liten fågel vid Nyängskärret, antagligen strandpipare och ungefär 50 st. måsor på Kappalsand. Taltrastarna höres nu inne i skogarna.

 

21.4 1922

Det är ungar i korsnäbbsboet. Har varit nordlig vind allt sen annandagspåsk. Jag tror det blir östan nu. Jag vet nu att skrikarsparvarna äro ängspiplärkor, de komma fortfarande. Har ej sett lärkor i skåckar sen påskdagen.

Duvorna kuttrar i skogen överallt och hackspetten trumma. Vägarna äro bara och isarna börjar bli dåliga. Bofinkarna ha spritt sig rundt i alla skogar och taltrastarna flyger upp ur alla buskar i backar och skogsbryn.

 

29.4 1922

Det har länge varit sydlig vind och ömsom regnigt och ömsom solskensdagar. Listersbysundet är öppet, Träsket är landlöst och vid stränderna vistas änder och sothöns.

Vi kunna nu färdas med båt till Vibberholm. Skrakorna ha börjat i 8 hålkar. Strandskatorna ha varit här för en vecka sedan. Under dimmiga dagar under kvälnar och morgnar samlas trastarna i flere hundratal i någon björk eller talldunge och sitta där och sjunga i flere timmar. Även här i hagen vid oss brukar flere tiotal samlas; taltrastar, björktrastar och rödvingetrastar om varann.

I går redan, hittade jag ett duvägg. En ringduva flög ur ett färdigt byggt bo. Korsnäbbsungarna äro stora, och näbbarna börja gå i kors.

Det är nu endast någon enda snöfläck här och där i skogarna.

Kommentar: Oftast är det rödvingetrastarna, som bildar dessa stora flockar när det rastar under sin flyttning norrut. Trastarnas körsång bildar ett fantastiskt brus; det kan formligen dåna från träddungarna!

 

5.5 1922

Det har varit vackra dagar och solsken alla dagar. Svärtor och ejdrar ha kommit. I förgår hörde vi göken. I går lövsångaren och göktytan.

1 maj hittade jag litet legade pärluggelsägg. 5 st. alla 29 mm långa och 24 mm tjocka. Det var i en ihålig gran på Lundkvistens Vibberholm. Inuti boet lågo 5 råttor, alla i en trava och utan huvuden. På bottnen lågo mesfjädrar.

Jag fick skogsduvägg redan i slutet av apr. från våra hålkar. I går hittade jag ett ringduvbo. Det var litet och tjockt med rötter i en ring och 2 ägg inuti. Även från ett annat bo på en gren flög duvan ifrån. Det var mycket tunt och fjolgammalt med nya rötter i.

Skatorna voro tidigast med äggläggningen och därnäst kråkorna.

 

7.5 1922

Sydlig vind och vackert väder.

Tärnboet mången fjäder.

Inga ägg och ingen örn

såg vi under vår rundtörn.

Talgoxen redan lagt ett ägg

i ett äppelträd vid lagårdsvägg.

Uti stora, spruckna granen,

låg ett ägg i mjuka dun,

uti skogen hölls sopranen,

eljest syntes ej ett fjun.

Ägget gråhet dåck förråder,

att mystik i boet råder.

Längre fram får jag väl se,

vad med mystiken där kan ske.

 

9.5 1922

Svartmesen sjöng topi, topi,

honan flydde med ett skri

ifrån en al i Babbholmsbackan,

den var så tydligt vit i nackan.

 

10.5 1922

Snö på stenar, snö på backar,

snö på grenar, under klackar.

Bofinkar i skockar,

gulsparvar i flockar,

be om förskoning

vid varje boning.

 

11.5 1922

Snön är nu borta. Idag har jag sett och hört en mängd bergfinkar. Stararna ha nu ägg i Finbodahålkarna.

 

14.5 1922

4 ägg i spruckna tallen. Ett färdigt bo på Ekholmsören och ett i Norröjen vid ett kärr. I Stormyren ett andbo på en tuva ute i kärret.

 

15.5 1922

Gulsparvarna bygger bo den här tiden, samtidigt med bofinkarna. Jag har sett en flyga med ett strå i näbbet och en annan med ett tagel. I Lökvik är ett färdigt bofinksbo och vid Degervärv flere påbörjade sådana.

 

17.5 1922

En del starar ha legade ägg. Så många häckande starar som det nu finnes här, har det ej varit på tiotal år. Idag har jag sett och hört 2 hämplingar sjunga. Gråsparvarna ha ägg.

 

20.5 1922

Det har varit vackert väder en lång tid. Korna slapp vi ut på bete i går. Svalorna bygger redan bo. Alla sångare är här. Mesarna ha nu färska ägg. Måsorna ha legade ägg.

Det är en mängd gulärlor här alla dagar. I dag hört Ängsknarren (kornknarren; min anm) första gången.

 

21.5 1922

Det är söndag. Hittade ett vipbo i Lövöbetet. Det var 4 ägg. Ångrar mig att jag tog 2 ägg, emedan de voro så mycket legade att jag ej fick någon nytta av skalet. Jag skall försöka att aldrig mera ta ägg som flyter.

Kommentar: genom att lägga ägget ett par sekunder i vatten och se hur högt de flyter, svävar eller om de rentav sjunker, kan man avgöra hur länge ägget har ruvats.

 

22.5 1922

Jag har i dag fått ett legat trutägg. Även brunandsäggen voro litet legade. Sothöns och doppingar ha ej börjat bygga bo ännu. Träkryparna (trädkrypare; min anm) börjar få legade ägg. Stararna ha stora ungar.

 

4.6 1922

För några dagar sen såg jag en utflugen taltrastunge. Vita o. svarta flugsnapparena ha redan legade ägg (svartvit flugsnappare; min anm). Stenskvättorna likaså.

I går var jag på en utfärd till delet. Därunder hittade vi 2 st trutbon, ett med ett ådägg i, ett strandpiparbo och en hel mängd mås, ejder och grisselbon. Grisslorna ha just börja, ty det fanns ej alls legade ägg, utan nästan i alla bon endast ett. Ejdrarna voro allmännast. Såg ej en enda tormule (tordmule; min anm). Men överallt ängspiplärkor på varenda holm och även skärpiplärkor. Vi sågo även några par roskarlar och rödbenor, dessutom en labb. Vi hittade också 2 kråkbon på de nästan kala holmarna. På en holm var det gamla bon i alla större träd och dessutom 3 stycken i alarna.

 

5.6 1922

I dag har jag hittat ett grönsiskbo med mycket legade ägg. Även ett grått flugsnapparbo med två färska ägg (grå flugsnappare; min anm). Nu har jag sett 2 ortolaner, en i Lövö vid lärarns Nyäng och en annan här på ängarna.

Kommentar: ortolansparvar .....

 

11.6 1922

En del doppingar har utkläckta ungar och andra mycket legade ägg. I går hittade jag 5 doppingbon på en sträcka av 100 steg och ett andbo med 10 ägg. Vi funno även ett annat bo, som jag tror är sumphönsbo. Jag tror det är Lilla sumphönan. Det var 8 ägg ganska högt uppe i vassen. Det var egentligen ej i någon tuva, utan endast i en liten upphöjning där vasstråna stodo litet tätare än på andra ställen. Boet var mycket litet och byggt av torra sävstrån.

Kommentar: Senare har Albin strukit över "Lilla sumphönan" och åter noterat på tyska: "Es sind lauter dumheiten" (Dummheiten) = Det är rena dumheten. Se även 2 mars 1922!

Det kan ha varit ett bo av småfläckig sumphöna.

 

24.6 1922

I dag har jag hittat ett roskarlsbo på ett stengrund utanför Biskopssten. Äggen voro litet legade. Boet var byggt av gräs.

 

1.7 1922

Flugsnapparungarna äro fullvuxna. Den 5 juli äro de nog utflygna. Det går således på en månad att värpa, ruva och flyga.

 

2.7 1922

Utflugna törnsångarungar. Således färska ägg i början av juni. Det har varit blåsigt en hel vecka och blåser ännu.

 

2.9 1922

Mycket varma dagar. Storspovarna ha varit i färd med att flytta en hel månad. Snäppor hava också kommit tutande då och då. Och för några dagar sedan uppenbarade sig några skrikande ängspiplärkor.

Kommentar: Albin använder ett ljudhärmande uttryck, "tutande", för att beskriva vadarnas lock- och sträckläten. Exempelvis gluttsnäppans tjuu-tju-tju eller svartsnäppans tjuuitt.

 

24.9 1922

Ängspiplärkorna drager förbi alla dagar. Jag hör deras skrik överallt, men mest på åkrar och ängar, ändock även på skogsslätter och i mindre skogspartier. Det flyttar även andra lärkor fram här som jag ej vet vad det är för ena.

För några dagar sen såg jag hämplingflockar uppgående till en 30tal st. i varje flock.

Omkring den 15 sept. sköt jag en brushane och en myrspov. Det finnes några svalor här ännu.

 

1.10 1922

Det har nu varit vackra dagar med stora flyttfågelsvärmar. Det kom flere hundratal lärkor i går. I dag drager de också förbi lätt drillande o. i glesa sällskap. Såg i dag även en svala draga söderut. Sädesärlorna äro på återtåg. Kråkorna ha ännu ej börjat komma.

 

5.10 1922

Det är mycket blåsigt och kallt. Jag har ännu ej sett kråkorna flytta på samma sätt som förr. Jag har ej sett dem komma dragandes, utan plötsligt har jag fått se en stor flock på en åker som sedan dragit vidare.

Doppingarna flytta mycket tidigt. Jag tror nu också att de flesta sothöns farit sin väg. Tornfalkarna uppenbarar sig ej mera. Duvor o. starar flyga i oerhörda skockar av o. an i luften. Stararna leva på senhösten ett besynnerligt liv. Den närmaste tiden efter ungarnas flykt, får man ej alls se dem och sedan i slutet av sept. o. okt. flyga de i stora flockar av o. an, emellanåt sättande sig på gärdesgårdar o. kvarntak, därvid täckande hela taket o. vingarna och kvittra o. sjunga utan uppehåll.

 

11.10 1922

Det har varit riktigt vackert väder en några dagar. Det har varit klar himmel och sydlig vind. Kråkorna börjar så småningom röra på sig. Jag befarar dock att flyttningen ej blir så allmän som förr. Några svartkråkor (råkor; min anm; se även 31.3!) o. kajor följer ibland även med kråkorna.

För några dagar sen sågo vi flere gäsståg. Hämplingarna hava varit mycket allmänna i höst. Det har flugit stora skockar upp ur potatis och rovlandet alla dagar.

 

Vårens o. sommarens tid är all. Och vi få tillsammans med deras sköna minnen vänta på en ny sommar och en ny vår. Det är ej alla givet att rätt förstå vårens rika glädje.

 

22.10 1922

Det är hård storm. Fåglarna (här har Albin slutat skriva; min anm).

 

24.10 1922