Mirjam Öberg 

skriver i en festskrift utgiven av Ålands landsting med anledning av självstyrelsens 60-årsjubileum den 9 juni 1982, - "Kvinnogestalter inom självstyrelsen" där hon bland andra beskriver Rauha:

 

Ett är säkert, Rauha Åkerblom var begåvad med en stor talang. Hon tillhör den berömda syskonskaran Salminen från Vårdö. I sin tidiga ungdom var Rauha Åkerblom mycket religiös, en tradition från föräldrahemmet, och många kommer ihåg Rauhas bibelförklaringar. Efter att ha träffat sin blivande make, stenarbetaren och fritänkaren Valdemar Åkerblom, började hennes personliga utveckling få mera jordnära karaktär. Hon lever enligt principen att aldrig skada sina medmänniskor. Hon vill inte kalla sig varken socialist, marxist eller kommunist. Närmast kan man karaktärisera henne som idealist, men eftersom hon avskyr att bli placerad i -ismer, får man nöja sig med att kalla Rauha Åkerblom en männsikovän. Hon vill på ett okonstlat sätt leva som en människa bland sina medmänniskor.

Med hjälp av den aktiva folkdemokratiska arbetarrörelsen och med ett outtröttligt stöd från familjen kom Rauha Åkerblom in i Ålands landsting, året var 1946.

Av landstingshandlingar och diskussioner med Rauhas son Sven-Erik framkommer att hon inte sviker de svaga i samhället. Hon besöker ofta kommunalhemmet i Grelsby och anser att åldringarna där lever under svåra förhållanden och hon börjar medverka till att De Gamlas hem i Jomala kommer till stånd. Likaså gör hon täta besök till Grelsby sjukhus och är varje gång lika illa berörd över att så många människor måste tillbringa sitt liv inspärrade på ett sinnessjukhus utan att egentligen vara sjuka. Efter varje sådant besök kunde hon inte låta bli att för familjen förundra sig över med vilken rätt dessa människor hålls inlåsta mot sin egen vilja. Sitta inlåst år ut och år in utan att själv ens få låsa upp dörren för att gå ut en stund i friska luften. Vad har dessa människor gjort för att få ett sådant öde? brukade hon efter hemkomsten fråga sin familj. Det skulle komma att ta flera årtionden innan samhället i övrigt kunde acceptera utskrivning av patienter från den kroniska avdelningen vid Grelsby Sjukhus.

Rauha blev sin hemkommun trogen, och en bro till Vårdö lekte henne i hågen tills hennes vänner lyckades övertyga henne om att tankarna på bron var utopiska, och hon nöjde sig med att arbeta för en landsvägsfärja till Vårdö. Typiskt för Rauha är situationen när hon på jungfruturen med färjan till Vårdö tar fram sin portmonnä och vill betala och får då veta att färjan är gratis. Då känner hon sig generad. Så långt hade hon aldrig tänkt gå, hon ansåg att var och en kunde betala för sig, huvudsaken var den länge efterlängtade förbindelsen.

Rauha Åkerbloms uppgift i landstinget var inte lätt. Ofta fick hon underteckna sina petitioner ensam, eller tillsammans med socialdemokraten Viktor Arvidsson. Den borgerliga sidan höll sig avvaktande. Rauha kände på sig hur påpassad hon var, och gjorde hon minsta lilla formella fel var landstingsmännen inte sena att tillrättavisa henne. Hon uppträdde alltid behärskat och hennes manliga kolleger medger gärna att det var ett nöje att lyssna till hennes tal.

Rauha Åkerblom motionerar om att ge sjömännen möjlighet att rösta ombord vid långfart. I motiveringen skriver hon så här i direkt citat: "Dessa sjömän betala i förhållande till sitt antal mycket stora skatter till de åländska kommunerna och landskapet. Deras yrke som kringfarande sjömän betyder dock i praktiken att alla dessa hundratals skattebetalare icke med vår nuvarande lagstiftning kunna använda sig av sin viktigaste åländska rättighet, rösträtten till landstingsmannavalen. Tymedels sålunda icke äro i tillfälle att vara med och utforma de landstingsrepresentationer som ha så mycket att bestämma i lagstiftningsfrågor som intimt beröra sjömännens vitala intressen. Ett sådant förhållande, på grund av en bristande vallagstiftning, måste anses icke vara förenligt med sann demokrati och borde därför genom vidtagande av åtgärder fortast möjligt förändras." Motionen förkastas och lagutskottet får beröm av ett flertal landstingsmän. Orsakerna till förkastandet av motionen sägs vara tekniska svårigheter, orimliga kostnader och möjlighet till valfusk. En av landstingsmännen säger sig veta av egen erfarenhet att sjömännen är föga intresserade av politik och saknar vilja att rösta, han sade sig vidare vara helt nöjd med den behandlingen motionen fått.

När Rauha Åkerblom välkomnar lagen om skogsvård, men dock anser att lagen kommer tio år för sent, får hon omedelbart svar av en skogsägande bonde, som anser att de inte vill ha en lag som så rigoröst ingriper i den enskilda äganderätten. Man var allmänt misstänksam mot henne och såg socialiseringsspöket personifierat i Rauha Åkerbloms gestalt.

År 1948 påpekar Rauha i anledning av barnavdraget vid kommunalbeskattningen av på Åland borde kunna komma till åtnjutande av samma skattelättnader som invånarna i riket. Då får hon genast beska kommentarer att vi på Åland har egen lagstiftning, vi är inte beroende av bestämmelserna i riket. Man befarar även att en del barnrika bönder skulle då kunna bli helt befriade från skatt. En landstingsman undrade hur detta kunde rimma med fru Åkerbloms tidigare uttalanden om att hon förde småfolkets talan och nu ville hon att drängarna och pigorna skulle betala skatten åt bönderna. Rauhas svar kom spontant:"Jag frågar mig hur kan man leva på sådan inkomst och dessutom bli beskattad. Jag anser att det är under existensminimum. Han borde göras skattefri."

En stor del av Rauhas motioner förkastas, men vissa saker lyckas hon dock driva igenom. Nämnas kan medborgarinstitutet (tidigare: arbetarinstitutet) som hon motionerar om tillsammans med Viktor Arvidsson. Rauha Åkerblom ville ge arbetarklassen en möjlighet till att utveckla sig kunskapsmässigt och därför blev arbetarinstitutet något av en hjärtesak för henne.

Sin landstingsmannagärning utförde Rauha ytterst samvetsgrant. På kvällarna efter arbetsdagens slut satte sig Rauha vid köksbordet tillsammans med Valdemar och studerade lagförslagen mening för mening, ingenting lämnades åt slumpen.

Rauha Åkerblom tyckte att tidningen Åland inte alltid återgav hennes tankar på ett rättvist sätt och folkdemokraterna på Åland grundade en egen tidning, "Ålänningen" men "den stupade på sin egen orimlighet" och kom ut endast några nummer och måste läggas ner. De som skulle ha stöttat tidningen var alla helt medellösa och till antalet alltför få.

Rauha Åkerbloms strora intresse var och förblev arbetet för världsfreden. Hennes egna barn fick leka varken med krigsleksaker eller krigslekar. Fredsarbetet sysselsatte hennes tankar och helst av allt skulle hon ägnat sin tid till detta arbete, men de "små bekymren" som omgav henne tog all hennes tid i anspråk. Makarna Åkerbloms gemensamma politiska diskussioner rörde sig på senare tid nästan alltid på det världspolitiska planet där freden var det centrala ämnet. I dag räcker Rauhas krafter inte längre till, men må dessa rader bringa en hyllning till henne och tala om för henne att hennes tankar om freden och fredsarbetet i dag omfattas av flertalet människor.

Rauha Åkerbloms roll som landstingsman var allt annat än lätt, ofta blev hon utsatt för utfrysning. I landstinget kunde hon behärska sig, likaså hela vägen hem till Klinten, men väl hemkommen skyndade hon sig in och först innanför hemmets trygga väggar lät hon tårarna strömma. Det hände ofta att hon var oförmögen att genast uppta hemsysslorna, utan måste först få gråta ut över de orättvisor och beskyllningar hon blev utsatt för. "Dom är så oförskämda mot mig," brukade hon säga. I dag erkänns Rauha Åkerbloms politiska insatser och hennes människonära livssyn uppskattas av alla i vårt samhälle.